RECENSION: Working, Southwark Playhouse ✭✭✭✭

Fr v: Huon Mackley, Izuka Hoyle & Nicola Espallardo i Working. Foto: Robert Workman Working Southwark Playhouse 7 juni 2017 4 stjärnor BOKA NU Konceptmusikaler växer inte precis på träd nuförtiden, men det fanns en tid då de ansågs vara vägen framåt som musikteaterns mest intressanta undergenre.  Nu får vi chansen att se – i en fin, karaktäristiskt väl förberedd och vackert presenterad uppsättning – ett hittills bortglömt exempel på genren, som lyckligtvis pryder den stora scenen på detta musikteaterns tempel.  Faktum är att detta är europapremiären av ett tidigare "förlorat verk".  Och jag är glad att kunna rapportera att det är i mycket god form. Så, vad är då "konceptet"?  En omfattande samling reportage av den amerikanske författaren (och det nationella fenomenet) Studs Terkel, som även bär titeln på detta verk, användes redan på 70-talet som källmaterial för en scenbearbetning av ingen mindre än Stephen Schwartz (som vi såg i foajén här på teatern för bara ett år sedan) – i samarbete med Nina Faso.  Och med ytterligare bidrag av Gordon Greenberg.  Det är en serie monologer, lite i stil med Mayhew, där hederligt arbetsfolk får prata om sin vardag, sina plikter, sina liv och sina drömmar.  Och de sjunger och dansar sig igenom en hel rad nummer av Craig Carnelia, Micki Grant, Mary Rodgers, Susan Birkenhead, Schwartz själv och den legendariske James Taylor.  Just det, den reviderades även kraftigt för några år sedan och fick då några mer aktuella nummer av Lin-Manuel Miranda.  Låtarna är genomgående välskrivna, även om vissa är betydligt mer effektiva än andra. Krysten Cummings i Working. Foto: Robert Workman Ensemblen som framför allt detta består till hälften av etablerade artister, och i just den här uppsättningen, till hälften av helt nya talanger: allesammans nyutexaminerade från landets främsta teaterskolor, som här gör ett rejält avtryck i sin proffsdebut!  Bland de erfarna rävarna ser vi den hisnande fantastiska Krysten Cummings – förmodligen den enda amerikanskan i ensemblen – och en skådespelerska som mer än någon annan hittar kärnan i det hon säger. Inte bara verbalt, utan fysiskt i varje knyck med huvudet, varje rörelse med handen, i höfternas vinkel eller i tåspetsarna: det är en så komplett och fängslande prestation inom musikteater som man någonsin kan hoppas på att få se.  Hennes tolkning av 'Just A Housewife' är så nära ren poesi som genren kan komma: hon ger karaktären all den kraft och det känslomässiga djup som man finner i en Lied av Schubert, och gör Carnelias enkla melodi förkrossande djup. Fr v: Izuka Hoyle, Peter Polycarpou, Luke Latchman, Huon Mackley och Patrick Coulter i Working. Foto: Robert Workman Kanske får inte alla figurer material som är lika starkt skrivet som det, men de levererar alla vackra insatser.  Peter Polycarpou sjunger magnifikt och är lyhört levande i varje nyans av sina karaktärer, med få ord men med ett enormt hjärta och själ.  Att se – och höra – honom är som att se en vanlig arbetare förenas med ansiktena på Mount Rushmore.  Siubhan Harrison når liknande framgångar med sina roller, liksom Liam Tamne med sin vackert varma röst.  Och nämnde jag att detta är ett av de FÅ genuint representativa exemplen på mångfald i rollsättningen i stan just nu?  Och då menar jag inte bara på musikalscenen, utan inom all scenkonst.  Här får vi se den värld som faktiskt existerar! Liam Tamne (mitten) i Working. Foto: Robert Workman Tack för detta, och mer därtill, riktas till producentteamet (Jack Maple, Ramin Sabi, Christopher Ketner & D.E.M. Productions) och regigeniet Luke Sheppard, som tillsammans med sin skickliga koreograf Fabian Aloise (biträdd av Hollie Taylor) och regiassistent Leigh Toney, smidigt för upp denna katalog av element på scen – detta panoptikon av modernt stadsliv.  Jean Chan har skapat en ganska realistisk scenografi, ruffig och tidstypisk (väldigt mycket Southwark Playhouse), och Gabriella Slade triumferar med kostymer som har samma monumentala känsla av decennier av användning och slitage: människornas skjortor ser ut som byggnaderna de vistas i, och så vidare.  Det är en effektfull detalj.  Allt är ljussatt utan krusiduller av Nic Farman, och ljuddesignen är tydlig och välbalanserad tack vare Tom Marshall. Dean Chisnall i Working. Foto: Robert Workman Man kan föredra erfarenhet eller ungdomlig entusiasm, men oavsett om man faller för de äldre stöttepelarna (inklusive Gillian Bevan, elegant och klok; Dean Chisnall – med sammetslen röst och fin komisk tajming) eller de nya stjärnskotten (Patrick Coulter, Nicola Espallardo, Izuka Hoyle, Luke Latchman, Huon Mackley eller Kerri Norville), så sköter de alla sitt jobb med den äran. Föreställningen spelas i cirka 90 minuter utan paus, och bandet (musikaliskt ansvarig Alex Parker och kapellmästare Isaac McCullough) låter fantastiskt.  Det kan diskuteras om "konceptet" verkligen är en så tydlig och pålitlig röd tråd genom den dryga timmen som man hade kunnat önska; man kan få för sig att detta i själva verket är mer av en temarevny kring ämnet "arbete" än något annat. Man kan till och med önska att det fanns lite mer substans inklämd mellan de fantastiska musiknumren (och det är ju typiskt den brittiska publiken att kräva just det!).  Hur det än må vara med det: du kommer att älska låtarna.  Du kommer att minnas många av dem – och med värme.  Och vilket arbete är väl bättre än det man kan se tillbaka på med ett leende i efterhand? Spelas till 8 juli

BOKA BILJETTER TILL WORKING