Topp 10 nya pjäser i West End – 10 mars 2015

Vilka teaterpjäser bör du se först i London?

Vi har sammanställt den här listan för att bespara dig besväret att behöva välja själv! Detta är helt och hållet vår åsikt – och alla har ju en – baserad på vad våra kritiker tycker. Vi uppdaterar listan regelbundet så att du har koll på nya produktioner och så att vi kan ta hänsyn till eventuella förändringar i rollisättningen.

Pjäser som har spelats i mer än tre år är inte med – det här är en lista för nya eller relativt nya uppsättningar som spelas i London just nu.

Så se till att boka dina biljetter!

Skådespelarna i A View From The Bridge. Foto: Jan Versweyveld 1. A View From The Bridge

I centrum av den mänskliga storm som piskas upp i Jan Versweyvelds sparsmakade scenografi står Mark Strong för en maktfullkomlig, trollbindande och felfri insats. Som en senedig, muskulös vulkan nära bristningsgränsen bjuder Strong på en Eddie Carbone som är en sådan där rollprestation man bara får se en gång per generation.

Läs vår recension | Boka biljetter

2. Taken at Midnight

Detta är ett fantastiskt stycke ny dramatik; avskalat, engagerande och sprängfyllt av historisk tyngd. Den gör det som alla stora pjäser om verkliga historiska händelser lyckas med: tar dig tillbaka i tiden och låter dig uppleva den genom karaktärerna som driver berättelsen, men på ett sätt som känns modernt, fräscht och laddat med kraft.

Läs vår recension | Köp biljetter – Sista veckan

Ralph Fiennes och Indira Varma i Shaws Man and Superman 3. Man and Superman

Längst fram i strålkastarljuset axlar Ralph Fiennes ett heroiskt arbete med invecklad, tät dialog i absolut toppform. Han besitter en outsinlig energi och trots att han levererar texten i ett rasande tempo ger han varje ord dess fulla tyngd och gör varje passage glasklar och begriplig. Han är fenomenal, som en elektrisk urladdning begränsad till scenens yta. Simon Godwins strålande uppsättning får Shaws pjäs – en filosofisk tennismatch av bollade idéer och ideal – att sprudla av kvickhet, innovation och ren glädje.

Läs vår recension | Boka biljetter

4. My Night With Reg

Vissa av rollprestationerna är medvetet större, mer öppet komiska och mindre konfrontativa än de var på Donmar. Det minskar pjäsens dramatiska nerv på ett lite otillfredsställande sätt, förmodligen för att locka den förväntade medelklasspubliken i West End. Vissa skådespelarinsatser förblir dock i toppklass och textens inneboende kraft är, även om den dämpats något, långt ifrån förlorad. Lewis Reeves, Richard Cant och Matt Bardock är till och med bättre än de var på Donmar.

Läs vår recension | Boka biljetter

5. Shakespeare in Love

Det är svårt att under de senaste sju åren dra sig till minnes en kommersiell produktion av en ny pjäs som har haft premiär direkt i West End och som är så underhållande, dramatisk, fängslande och lärorik.

Läs vår recension | Boka biljetter

Mark Rylance som Filip V av Spanien. Foto: Marc Brenner 6. Farinelli and the King

Det är en anspråkslös men sällsynt vacker pjäs, perfekt anpassad för lokalens intima storslagenhet, och helt berusande då precis allt är så välavvägt. Den begåvade Sam Crane bär det skådespelarmässiga ansvaret för Farinelli, men när det är dags att sjunga får han sällskap på scenen eller ersätts av Purefoy, klädd i exakt samma kostym som Crane. Purefoy har en stark, fyllig och rörlig kontratenor. Det är en fröjd att höra honom.

Läs vår recension | Flyttar till West End snart

7. The Ruling Class

James McAvoy är en sann, glödande stjärna som lyser upp varje ögonblick han är på scen. Hans leende och pigga, uttrycksfulla ögon kan förmedla precis vad han vill; totalt föränderlig, hysteriskt rolig och vild i ena stunden, för att i nästa sekvens vara ondskefull, störd, sorgsen, vansinnig, beräknande eller sexig – eller alltihop på samma gång.

Läs vår recension | SLUTSÅLT

Jack McMullen, Greg Wise och Charlotte Harwood i Kill Me Now. Foto: Marilyn Kingwill 8. Kill Me Now

Brad Frasers pjäs Kill Me Now är en verklig ögonöppnare. Den närmar sig svåra, till och med tabubelagda, ämnen med en osviklig uppriktighet. När den ironiskt namngivna familjen Sturdy möter livets överväldigande prövningar med så mycket värdighet, spänning, medkänsla och vrede man kan förvänta sig av en liten familj, känns varje slag mot dem både förfärligt och oundvikligt. Men den kärlek och humor som både sargar och binder dem samman tillåter en lösning som är både ömsint och förödande.

Läs vår recension | Boka biljetter

9. Happy Days

Happy Days (Lyckliga dagar) är ingen lycklig pjäs. Det är Beckett när han är som mest konfrontativ, mest begriplig, obevekligt surrealistisk och i högsta grad obehaglig. Den är i huvudsak en monolog och ett riktigt uthållighetstest för både skådespelerska och publik.

Läs vår recension | Boka biljetter

Foto: Johan Persson 10. Di and Viv and Rose

Russell är nyckeln till trion som den sprudlande, manshungriga, livstörstiga och lagom irriterande Rose. Outhwaite är rättfram och lugnande, och när hennes värld rasar samman är smärtan tydlig, sårig och känsligt förmedlad. Hennes begravningstal i andra akten är särskilt bra. Spiro ger trions svåraste karaktär insikt och förståelse. Hennes slutscen med Outhwaite är verkligen kraftfull.

Läs vår recension | Boka biljetter – Sista veckan