RECENSION 2013: The Book of Mormon, Prince of Wales Theatre. ✭✭✭

The Book Of Mormon London The Book Of Mormon Prince of Wales Theatre 20 oktober 2013 Boka nu | Mer info

Jag är uppenbarligen en av de få som såg originalensemblen av Book of Mormon på Broadway och som inte fick någon form av mirakulös, gapskrattande musikaluppenbarelse. Den kändes spretig, pubertal och lite krystad, med en pastischartad och lättglömd musik, men med några utmärkta prestationer (och några rent bedrövliga).

Nu ska den precis öppna i West End på Prince of Wales Theatre med miljonbelopp i förhandsbokningar och ett ruskigt peppat snack i kulisserna som driver den framåt som musikalen alla MÅSTE se.

Publiken under den förhandsvisning jag såg i går kväll älskade den när de förstod vad som hände, men missade de flesta mer interna musikalnumren (till exempel parodin på I Have Confidence In Me var nästan slut innan folk fattade galoppen, även om de var snabbare på bollen med Tomorrow...) Under långa stunder verkade de mer förundrade än underhållna, men de var fast beslutna att njuta av det som utspelade sig framför dem.

För egen del är det helt solklart att artisterna som sliter hårt i detta verk av Parker, Lopez och Stone, utan undantag är på toppen av sin förmåga och ständigt ger mer än 100 %.

Den här uppsättningen är långt, långt bättre än originalet på Broadway.

Gavin Creel är i sensationell form som den självbelåtne Elder Price, helt säker på sitt öde i Orlando. Han sjunger med stil och värme och hans komiska tajming är utmärkt. Jared Gertner är fantastisk på alla sätt som den nördiga Elder Cunningham, som omvänder en afrikansk stam till sin egen blandning av mormonläran och science fiction-klassiker med imponerande resultat. Precis som James Corden vet han hur han ska använda sin storlek på ett kul sätt, men till skillnad från James Corden är han full av grace, subtilitet och en ändlös sprudlande glädje och energi – han tvekar aldrig att låta någon annan stå i rampljuset.

Stephen Ashfield, som var en felfri Bob Gaudio i Jersey Boys, är nästan oigenkännlig här som den plågade Elder McKinley som kämpar för att förtränga sin inre Ginger Rogers, och hans sång och fantastiska dans är förbluffande bra – och rolig. Faktum är att showen aldrig är bättre än i scenerna där mormonerna sjunger och dansar – varenda en av dem är stilig, precis, skicklig och röststark, och alla dansar med stor humoristisk effekt. De är en ren fröjd att skåda – men Mark Anderson (hans surikat kommer jag aldrig glömma) Ashley Day och Michael Kent lyser klarast och bidrar med fantastisk fingerfärdighet och panash i varje sekund på scenen.

Alexi Khadime är vacker både till utseende och röst som den oskyldiga Nabulungi, och Giles Terera är sensationell som hennes beskyddande men cyniska far, och får taket att lyfta med den imponerande grova Hasa Diga Eebowai.

Tyrone Huntley är en glödhet scenstjälare i rollen som doktorn med larver i pungen.

Här finns inga trötta eller otillräckliga aktörer; alla är i absolut toppform.

Casey Nicholaws koreografi är exakt, överraskande och läcker – och alla genomför den med en charm och energi som är omöjlig att inte beundra. Det finns faktiskt ingenting i själva produktionen som man inte kan beundra... men själva showen, manuset och musiken, når inte riktigt upp till samma svindlande höjder som skådespelarinsatserna eller all hype.

I grunden är det en serie sketcher som för det mesta hänger ihop, ibland riktigt roliga, andra gånger lättglömda och allt som oftast anstötligt smaklösa. Många av kvinnorna i publiken (och en hel del män) tyckte inte alls att skämten om kvinnlig omskärelse var roliga – och varför skulle de det?

Att driva med religion, kön eller sexualitet är en sak; att driva med mänskliga tragedier är något helt annat.

Även om manuset har viktiga poänger att framföra om problemen med blind tro, om farorna med religiös fanatism bland outbildade, om hur det moderna samhället accepterar nästan vad som helst som "religion" och det förtryck som finns i religiösa dogmer – och gör det riktigt bra – så känns materialet emellanåt banalt eller pubertalt och lite bortkommet. Numret Spooky Mormon Hell Dream är till exempel oändligt långt och för inte direkt handlingen framåt.

Det finns några fantastiska ögonblick i musiken – I Believe, Hello och Turn It Off är alla pärlor – och Joseph Smith American Moses är ett mirakel som parodierar Small House Of Uncle Thomas från Kungen och jag med knivskarp precision – men för det mesta sätter sig inte låtarna i medvetandet.

Alltför ofta är ljudbalansen fel så att diktionen går förlorad – synd när texterna är okända och mycket av det roliga ligger i kombinationen av svordomar och udda uttryck, men det verkar vara ett medvetet beslut då det var likadant på Broadway.

Men lyssna, för en lättsam kväll med många goda skratt som görs minnesvärd av en makalös ensemble som sjunger och dansar skjortan av sig, så är det här gänget i denna uppsättning av The Book of Mormon svårslaget.

Boka nu för The Book Of Mormon