Musikalikonen Elaine Stritch har avlidit, 89 år gammal

BritishTheatre.com har den sorgliga plikten att meddela att teaterlegenden Elaine Stritch har gått ur tiden. Hon avled i sitt hem i morse, 89 år gammal.

Hennes scenmeriter inkluderar Loco (1946), Bus Stop (1955 – Tony-nominerad), Sail Away (1961), Company (1970), A Delicate Balance (1996), Small Craft Warnings (1973), The Gingerbread Lady (1974), Showboat (1994) och A Little Night Music (2010). Hennes enmansföreställning Elaine Stritch at Liberty från 2001 belönades med en Tony Award och spelades under flera säsonger i både Storbritannien och USA. Under sin karriär, som sträckte sig över sju decennier, medverkade hon i tv-produktioner som The Growing Paynes (1949), The Goodyear Television Playhouse (1953-55) och The Ed Sullivan Show (1954). Hon var även den första att spela rollen som Trixie Norton i pilotavsnittet till The Honeymooners-sketchen med Jackie Gleeson, Art Carney och Pert Kelton. På vita duken syntes hon mot Charlton Heston i Three Violent People (1956), mot Rock Hudson i A Farewell To Arms (1957), mot Tony Curtis i The Perfect Furlough och som sjuksköterskan i nyinspelningen av The Spiral Staircase (1975). Hon anslöt till ensembeln i Cocoon- The Return (1988), spelade Winona Ryders mormor i filmen Autumn in New York (2000) och medverkade i Monster In Law (2005) där hon spelade mot Jane Fonda och Jennifer Lopez i rollen som Fondas svärmor. Elaine vann en Emmy Award 1993 för sin gästroll i Law And Order och ytterligare en 2004 för tv-dokumentären om sin enmansshow. Senast vann hon sin tredje Emmy för sin återkommande roll som Jack Donaghys mamma Colleen i 30 Rock. I Storbritannien var hon kanske mest känd för ITV-sitcomen Two’s Company (1975-79) där hon spelade mot Donald Sinden. Hennes färska dokumentär Shoot Me hade nyligen premiär i New York. Stritch kommer för eftervärlden förmodligen alltid att vara förknippad med två stora sånger ur Sondheims musikaler. Den första är The Ladies Who Lunch från Company. George Furth, som skrev pjäsens libretto, bevittnade en gång en berusad Stritch be bartendern: "Just give me a bottle of vodka and a floorplan," och anekdoten inspirerade texten. Under senare år, efter att ha blivit nykter, framförde hon låten på cabaretscenen med en hjärtskärande inlevelse som tydligt bottnade i självbiografiska återblickar på det liv hon nästan slösat bort. Den andra är I’m Still Here från Follies – en trotsig hymn för en showbiz-veteran som överlevt karriärmässiga bakslag, personliga kriser och skiftande trender för att förbli efterfrågad högt upp i åren.

Som det fullblodsproffs hon var, skröt hon med att hon bara missat två föreställningar på grund av sjukdom under sjuttio års tid.

De bäst passande slutorden är kanske hennes egna: "I love audiences. My God, the best friends in the world!"

Elaine Stritch Född 2 februari 1925; Död 17 juli 2014.

https://www.youtube.com/watch?v=virv-1o2KjE#t=20

https://www.youtube.com/watch?v=--u0kxITaBU

https://www.youtube.com/watch?v=zQysjiUA68U