Mina teaterhöjdpunkter under 2017 – Paul T Davies

Vi bad vårt recensionsteam att nominera sina teaterhöjdpunkter från 2017. Paul T Davies har valt ut sina personliga favoriter och ett par uppsättningar som förtjänar en extra hyllning inför årsskiftet.

Andrew Garfield (Prior) i Angels In America Angels In America (National Theatre) För ungefär tjugofem år sedan köpte jag en ståplatsbiljett till National Theatre:s originaluppsättning av Tony Kushners epos. Jag stod genom hela den sju och en halv timme långa cykeln, och även om jag bar på en yngre mans energi då, var jag tvungen att sätta mig ner efteråt – inte bara på grund av den fysiska ansträngningen, utan för den emotionella intensiteten. Jag hade aldrig sett en pjäs som liknade den, och den fick ett enormt inflytande på mig och blev en hörnsten i min doktorsavhandling. Marianne Elliots majestätiska uppsättning gjorde precis det man hoppas att varje nypremiär ska göra; den tog varje replik, varje scen, varje akt och varje karaktär på nytt och befäste pjäsen som en klassiker. Den hade också årets bästa ensemble. Den är fortfarande lika tankeväckande, vital och underhållande som den alltid varit, och den kommer att ta Broadway med storm under 2018. Läs recensionen av Del 1 och Del 2

The Ferryman (Royal Court) Detta var året för de stora pjäserna, temana och de fantastiska ensemblerna. Jez Butterworth gav oss ett tre och en halv timme långt epos, och Sam Mendes suveräna regi satte naturalismen i centrum – med en riktig bebis och riktiga djur! Tidvis finurlig, tidvis fantastisk i sina minnen av det förflutna, medan skuggan av våld växte sig starkare fram till den förödande upplösningen. Jag och en kollega fick hjälpa varandra ut från Royal Court, så överväldigade var vi.  Årets bästa nya pjäs i ett år fyllt av enastående ny dramatik. Spelas nu på Gielgud Theatre.

Ensemblen i Everybody's Talking About Jamie. Foto: Alastair Muir Everybody's Talking About Jamie (Apollo Theatre) Allt du har hört om den här musikalen är sant. Det är den bästa brittiska musikalen sedan Billy Elliot, baserad på BBC3-dokumentären ”Jamie: Drag Queen at 16”, och är en sprudlande, taklyftande produktion om stolthet och firande.  Rollbesättningen briljerar och musiken av Dan Gillespie Sells är smittande och hoppingivande. Dess budskap är livsviktigt, och publikens reaktion kommer att ge dig tron på mänskligheten tillbaka. Spelas just nu på Apollo Theatre, missa den inte!

Martin Freeman (David Lyons) och Tamsin Greig (Jean Whittaker) i Labour Of Love. Foto: Johan Persson Labour Of Love (Noel Coward Theatre) Årets dramatiker James Graham hade Ink gående i West End bara ett par dörrar bort från denna, och nästa år anländer Quiz, hans pjäs om ”den hostande majoren” och Who Wants To Be A Millionaire-skandalen till Noel Coward Theatre. Men det var Labour of Love som stal mitt hjärta, trots min initiala besvikelse över att Sarah Lancashire tvingades hoppa av. Tamsin Greig och Martin Freeman var dock fenomenala som motpoler i Grahams granskning av de senaste tjugofem åren inom Labour-partiet. Den geniala strukturen rörde sig bakåt i tiden i första akten, för att sedan i den andra akten röra sig framåt och visa nästa scen till den vi bevittnat i första hälften. Den krossade mitt socialistiska hjärta men lagade det också med sitt budskap om hopp, och var oerhört rolig rakt igenom.  Läs min recension.

Imelda Staunton i Who's Afraid Of Virginia Woolf. Who's Afraid Of Virginia Woolf (Harold Pinter Theatre)

Även om Imelda Staunton var fantastisk i Follies, så var hennes främsta insats i år som Martha i Albees klassiker – ett förödande porträtt av ett äktenskap. Conleth Hill, Luke Treadaway och Imogen Poots fullbordade ännu en suverän ensemble och bjöd på en fängslande kväll med denna amerikanska klassiker. Helt enkelt briljant skådespeleri.

Särskilda hyllningar går även till: ÅRETS TURNÉPRODUKTION:  Things I Know to Be True, Frantic Assembly.

Things I Know To Be True ÅRETS REGIONALA PRODUKTION: Tommy, The Musical, New Wolsey Theatre/Ramps on the Moon.

Max Runham som Captain Walker och ensemblen i Tommy. ÅRETS REGIONALA SAMARBETE: Cardiffs Sherman Theatres Rachel O’Riordan (regissör) och Gary Owen (dramatiker), som följde upp Iphigenia in Splott med Killology och The Cherry Orchard. ÅRETS REGIONALA TEATER: The Mercury Theatre i Colchester, som just har fått grönt ljus för en satsning på flera miljoner pund. Kärnan i deras arbete är lokalsamhället och utvecklingen av lokala talanger.

Jag ser redan fram emot 2018 och vill önska alla – såväl teaterarbetare som publik – frid och lycka inför helgerna och framtiden!

LÄS PAULS ÖVRIGA RECENSIONER FRÅN 2017