KRÖNIKA: Hallå......Dolly?

Ray Rackham undersöker om nyheten om att Imelda Staunton ska spela Dolly Levi innebär ett monopol på de främsta kvinnliga musikalrollerna.

Imelda Staunton

Ett nytt år, en ny musikalpremiär med Imelda Staunton i huvudrollen. Som en strålande skådespelerska med fingertoppskänsla för både komedi och sång, verkar Staunton vara på god väg att göra sällskap med storheter som Maggie Smith och Judi Dench som en äkta brittisk kulturskatt. Inom musikalvärlden har Staunton på bara sex korta år gett oss sina tolkningar av Nellie Lovett, Madam Rose och Sally Durant Plummer – roller som alla delvis skapats av den amerikanska musikalens gudfader, Stephen Sondheim. Förra veckan fick vi veta att Staunton under 2020 kommer att ta en paus från Sondheim för att axla en annan ikonisk huvudroll, skriven av en annan av USA:s främsta kompositörer: Jerry Herman. Rollen är naturligtvis Dolly Gallagher Levi. Föreställningen är, om du inte redan gissat det, Hello, Dolly!

Bette Midler i Hello Dolly! på Broadway. Foto: Julia Cervantes

Det har spekulerats flitigt kring om Bette Midler skulle ta sin Tony-belönade föreställning till London ända sedan Broadway hyllade musikalens triumfartade återkomst 2017. Rykteskvarnen har malt om att Bette letat efter en engelsk skådespelerska som kunde ta över rollen (lite som Donna Murphy gjorde under spelperioden på Broadway). Stauntons namn dök tidigt upp i dessa diskussioner. Nu står det klart att en Dolly i Imeldas skepnad kommer att vara ”back where she belongs” för att para ihop unga älskande och ställa till komisk reda på Adelphi Theatre i West End – så snart Waitress har serverat sin sista paj och gett sig ut på turné. Under en begränsad spelperiod på 30 veckor återförenas Staunton med regissören Dominick Cooke, och får sällskap av Jenna Russell i rollen som Irene Malloy. Stauntons Dolly ser ut att bli juvelen i 2020 års teaterkrona.

När nyheten nådde mig frågade jag mig genast: finns det ingen annan nu levande skådespelerska i en viss ålder som kan spela en stark kvinnlig huvudroll i en West End-musikal? Är vi på väg in i en teaterversion av det sena 90-talets filmperiod då Maggie Smith spelade nästan varje roll som inte först erbjöds Judi Dench? Är målet att Staunton ska fylla prisskåpet ytterligare, på samma sätt som Dench vann i stort sett varje filmpris som finns, inklusive en Oscar för sexton minuters speltid i Shakespeare in Love? Varför är vi så besatta av att se samma person i nästan varje stor nyuppsättning? Och framför allt – varför?

Michael Ball och Imelda Staunton i Sweeney Todd

Min första fråga borde egentligen vara om detta är ett fenomen som bara rör Staunton. Svaret är ett tydligt nej. Staunton tycks vara den brittiska motsvarigheten till ”Patti-effekten”. Ja, jag pratar om LuPone. Patti LuPone. Märkligt nog gjorde LuPone sina tolkningar av Nellie Lovett och Madam Rose på Broadway under exakt samma tidsspann (tre år mellan 2005 och 2008) som Staunton senare gjorde sina hyllade turer i det victorianska London och den döende amerikanska vaudevillen (2011 och 2014).

Båda började sina Sondheim-äventyr på andra håll; Patti sjöng nästan varje kvinnlig huvudroll av Sondheim vid Chicagos Ravinia Festival innan hon tog rollerna till Broadway, medan sommarsäsongen i Chichester gav Staunton chansen att prova sina vingar före West End-premiären. Den enda skillnaden är tyckas vara att Sondheim avgudar Staunton, medan LuPone själv har hävdat att han inte alltid känt likadant för henne. Kanske var det därför Staunton spelade Sally i National Theatres uppsättning av Follies (uppenbarligen på Sondheims begäran) trots att hon var ungefär lika rätt för rollen som LuPone hade varit. LuPone var bevisligen inte helt rätt för rollen, vilket märktes när Follies nyligen sattes upp på Broadway och en annan Sondheim-favorit, Bernadette Peters, fick spela den forna showflickan.

Imelda Staunton som Sally Durant-Plummer i Follies

Jag påpekade Stauntons något udda rollbesättning som Sally i Follies på sociala medier och fick veta att jag hade fel eftersom Sondheim själv gett sitt godkännande, och det tydligen räcker. Men gör det verkligen det? Jag är inte ensam om att ifrågasätta vissa av ändringarna i 2018 års West End-uppsättning av Company, som fick kompositörens fulla stöd (för övrigt älskade jag könsbytet på huvudrollen, men ogillade nästan alla ändringar i manus och texter). Cole Porter skrev många musikaler för Ethel Merman, men för varje succé likt Anything Goes fanns det en Red, Hot, Blue som lades ner efter bara sex månader. Den hyllade Mary Martin spelade också roller under Broadways guldålder som nog skulle få dagens rollbesättare att höja på ögonbrynen. Här hemma i Storbritannien hade Julia McKenzie en lång period där hon var den självklara uttolkaren av Sondheims verk. Och vi får naturligtvis inte glömma West Ends ”First Lady”, Elaine Paige, som lade beslag på nästan varje stor huvudroll under 80- och 90-talen. Det tyder på att långlivad framgång ofta handlar om de personliga relationerna mellan kompositörer och deras stjärnor. För Lloyd Webber var det Paige, för Sondheim var det en kamp mellan McKenzie och Peters, och nu har pendeln svängt till Staunton.

Det är också ett faktum att Hello, Dolly! regisseras av Dominic Cooke, som senast samarbetade med Staunton i Follies. Cooke är känd för att ha gett Royal Court en ny dynamik och vunnit mängder av priser. Efter den fenomenala succén med paret Cooke/Staunton i Follies 2017 är det inte svårt att förstå att producenterna för Hello, Dolly! vill återskapa den magin. Men (ja, det finns alltid ett men...) Hello, Dolly! är inte Follies. Den förra är en stjärnfokuserad komedi, den senare en musikal med nästan Tjechov-liknande intensitet. Cooke kanske väljer att gå tillbaka till Thornton Wilders originalpjäs The Matchmaker för inspiration, men frågan är om det då fortfarande är Hello, Dolly!? Om magin återvänder återstår att se, men med Stauntons namn på affischen är det ett säkrare kort ekonomiskt än en mindre känd skådespelerska som kanske rent konstnärligt hade passat bättre för rollen.

Carol Channing, Pearl Bailey och Ginger Rodgers

Kanske är det själva rollen som Dolly som till slut lockade Staunton. På många sätt är karaktären Dolly Gallagher Levi musikalvärldens motsvarighet till Kung Lear. Det verkar som om varje stor skådespelare når en punkt i livet då kungen kallar. Sir Ian McKellen bävade för den, och Albert Finney sägs ha flytt fältet. Samma sak kan sägas om Dolly; från Carol Channing till Bette Midler är listan över de som spelat rollen som en vem-är-vem inom musikalteatern. I en modern vändning har även Glenda Jackson och Kathryn Hunter burit kronan, medan Danny La Rue gav oss sin Dolly i en utpräglad drag-version på 80-talet.

Imelda Staunton som Dolores Umbridge i Harry Potter

Jag har utforskat flera anledningar till varför Staunton dominerar West End just nu, men har undvikit en: kanske är det helt enkelt för att hon är en fantastisk skådespelerska som publiken älskar? Staunton är en ovanlig kombination av folklig och extremt begåvad. Det kan bero på att hennes tidiga karriär byggdes på scenen vid RSC och National, innan hon blev världsberömd som film- och tv-skådespelerska; inte minst som skurken Dolores Umbridge i Harry Potter och i den gripande Vera Drake. Genom att återvända till teatern har hon fortsatt att förtrolla publiken, senast genom att ge Maggie Smith en match i scenstjälpande i Downton Abbey-filmen. Kanske blir vi som publik helt enkelt så fästa vid våra brittiska kulturskatter att vi vill se dem i allt?

Huruvida Staunton är rätt för rollen som Dolly kommer att debatteras långt efter premiären på Adelphi, det är ett som är säkert. Vad som är ännu säkrare är att en av våra mest älskade och hårt arbetande skådespelare kommer att ge allt. Staunton har den komiska tajming som krävs, och man kan knappast påstå att Carol Channing var musikalens svar på Maria Callas rent röstmässigt, så Staunton kommer mer än väl att kunna sjunga rollen. Vi får hoppas att även de mest skeptiska blir positivt överraskade nästa sommar, och att ingen av oss sitter och ångrar att producenterna inte satsade på en annan ”Bette”. BOKA BILJETTER TILL HELLO DOLLY PÅ ADELPHI THEATRE