RECENSION: A Woman Of No Importance, Vaudeville Theatre ✭✭✭

En kvinna utan betydelse (A Woman Of No Importance)

Vaudeville Theatre

16 oktober 2017

3 stjärnor

Boka biljetter

Under en apokalyptiskt sepiafärgad himmel ven orkanen Ophelia kring mina öron och rörde till håret, slet i kappan och knuffade mig framåt längs Strand i rask takt. Jag sökte skydd på Vaudeville Theatre för inledningen av Oscar Wilde-säsongen, som öppnar med ”En kvinna utan betydelse”. Trots de många sneglingarna på klockan när pjäsen nådde sin 150:e minut, var jag tacksam över att ha undkommit Ophelias vrede.

Wildes komedi från 1893 berättar historien om den pojkaktige Gerald Arbuthnot (Harry Lister Smith) som erbjuds en tjänst som sekreterare av Lord Illingworth (Dominic Rowan). När Geralds mamma (Eve Best) nås av nyheten blir hon förtvivlad över att få veta att Lord Illingworth är samma George Harford som hon en gång älskade, men som vägrade gifta sig med henne trots vetskapen om att hon väntade barn – och trots det sociala straff det innebar att föda ett utomäktenskapligt barn. Fru Arbuthnot, märkt av den tidens skam och tvingad till ett liv i synd, kräver förtvivlat att Gerald ska tacka nej till tjänsten hos mannen som, utan hans vetskap, är hans far.

Eve Best är lysande som fru Arbuthnot; hon gestaltar en kvinna som inte hänger sig åt självömkan över sitt förflutna, utan är viljestark och tacksam för sin son, oavsett den börda det inneburit att vara ensamstående förälder. Best levererar Arbuthnots monolog om moderskärlek med gripande ömhet, och hennes slutgiltiga uppgörelse med Lord Illingworth (spelad av Rowan med högdragen manlig överlägsenhet) är både regisserad och framförd med en tillfredsställande katarsis. Genomgående bjuder överklasskvinnorna på godset Hunstanton Chase på en gnutta skratt med sitt skvaller och sina diskussioner om det motsatta könets beteende. Emma Fieldings fru Allonby utstrålar en sorts ”ogudaktighet” och är mer än redo att snöra på sig stövlarna och sparka ner de hinder hennes kön ställs inför. Lady Caroline Pontefract (Eleanor Bron) är roande ägandelysten när hon daltar med sin make, men för mig är det Anne Reids nyfikna och slagfärdiga Lady Hunstanton som verkligen äger scenen i denna föreställning.

Regiassistent Sara Joyce berättar om Wildes skrivprocess och hur han redigerade bort vissa ”relevanta moment och mer vågat språk i tidigare versioner” av pjäsen på grund av oro för sitt rykte. Nu har dock delar av Wildes originalmanus återställts, och som helhet går det inte att förneka att dialogen fortfarande talar till en modern 2000-talspublik. Miss Hester Worsley säger: ”Ha inte en lag för män och en annan för kvinnor. Ni är orättvisa mot kvinnor i England. Och förrän ni räknar det som är en skam för en kvinna som en kränkning hos en man, kommer ni alltid att vara orättvisa.”

Wilde sa en gångatt teaterpubliken påverkas betydligt mer av det de ser än det de lyssnar på, och Jonathan Fensoms scenografi lever verkligen upp till den viktorianska atmosfären med ett mönstrat sällskapsrum möblerat med röda schäslonger och vackra mattor, samt en pittoresk tegelterrass upplyst av glödande lyktor. Vid scenbyten, när vi flyttas runt som pjäser i ett parti Cluedo från terrassen till salongen och vidare till Arbuthnots hem, framträder en självackompanjerande kvintett (bestående av Lady Statfield, Lady Hunstanton och tre av tjänstefolket) framför ridån för att sjunga viktorianska visor. Den första, ”A Boy’s Best Friend is his Mother”, möttes av ett roat sorl, men när greppet upprepades för tredje gången hade humorn, i mitt tycke, falnat.

Konstnärlige ledaren Dominic Dromgooles teaterkompani Classic Spring inleder sin säsong genom att hylla de klassiska proscenium-dramatikerna, och spelar pjäserna på de scener som författarna måste ha föreställt sig medan bläcket på manuskripten fortfarande var vått. ”En kvinna utan betydelse” passar Vaudeville Theatre som handen i handsken, och bilden av Oscar Wilde sittandes i samma salong där han själv såg föreställningar av Hedda Gabler (en pjäs som gav Eve Best en Olivier-utmärkelse) är ganska romantisk. Oscar Wilde hade en unik humor och hans pjäser är kryddade med skarpa repliker. Även om Wildes intelligenta kvickheter kommer väl till sin rätt här, och trots flera fina skådespelarinsatser, känns ”En kvinna utan betydelse” alldeles för lång, och den där riktiga gnistan och drivet i föreställningen saknas.

”En kvinna utan betydelse” spelas på Vaudeville Theatre fram till 30 december 2017.

BOKA NU FÖR EN KVINNA UTAN BETYDELSE PÅ VAUDEVILLE THEATRE