RECENSION: Black Chiffon, Frinton Summer Theatre ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Black Chiffon, en pjäs av Leslie Storm som just nu spelas på Frinton Summer Theatre

Black Chiffon Frinton Summer Theatre

6 augusti 2019

4 stjärnor

Boka biljetter

Lesley Storms pjäs hade premiär 1949 och känns som ett passande val för Storbritanniens äldsta kvarvarande repertoarteater som spelar ny pjäs varje vecka. Den sätts sällan upp nuförtiden, men har spelats i Frinton tidigare. Trots att den i vissa avseenden känns daterad, erbjuder den en fascinerande inblick i hur psykisk ohälsa inom medelklassen hanterades och förnekades i efterkrigstidens Storbritannien.  Dagen före sin sons stora societetsbröllop gör Alicia Christie ett rop på hjälp genom att stjäla ett nattlinne i svart chiffong från ett fint varuhus. Utöver sonens stundande bröllop är hennes dotter gravid med sin mors första barnbarn. Genom den press som den krävande familjen sätter på henne, utvecklas pjäsen till ett psykologiskt drama med alla tidstypiska kännetecken. Livrädd för att hennes försvar ska blotta ”onaturliga” inslag i kärleken till sonen, offrar Alicia sin frihet för att rädda familjens rykte.

Attityderna gentemot hennes psykiska tillstånd känns problematiska för oss idag med den kunskap vi har om kleptomani och hälsa, och hela situationen kompliceras av hennes högfärdige, kalle make Robert, som är svartsjuk på det nära bandet mellan makan och sonen Roy. Produktionen blir dock mycket sevärd tack vare en fängslande och stark huvudrollsprestation av Abigail Cruttenden som Alicia. Hon gestaltar de begränsade valmöjligheter en kvinna av denna klass och status hade på ett så övertygande sätt att hennes självuppoffring blir helt trovärdig. Hon får utmärkt stöd av Ian Kellys perfekt buffliga Robert, vars stela tonfall och brittiska kynne kväver varje chans till känslomässig förståelse. Nicholas Murchie gör också en stark insats som Hawkins, läkaren som vill bygga hennes försvar på smärtan av att förlora sin son till äktenskapet. Även om vissa av de andra karaktärerna är mer ytligt tecknade, fungerar ensemblen väl ihop och förmedlar manuset på ett effektivt sätt.

Pjäsen ses bäst genom den brittiska klasshistoriens prisma, något som förstärks av Beth Colleys utmärkta scenografi som tar oss direkt tillbaka till 1940-talets sällskapsrum. Regissören Clive Brill är fantastiskt skicklig på att locka fram fina prestationer från sin ensemble och har en perfekt fingertoppskänsla för tidsandan. Uppsättningen flyttar till Park Theatre i London i september.