RECENSION: Musikalen Doodle, Waterloo East Theatre ✭✭

Doodle The Musical Waterloo East Theatre

12 januari 2018

2 stjärnor

Boka nu

Jaha, här har vi ännu en musikal som frossar i nostalgi från andra världskriget: uniformer, trallvänliga visor, endimensionella karaktärer och en rejäl dos eskapism.  Om det är din grej lär du säkert uppskatta detta.  Musiken är förvisso ofta väldigt tilltalande – Andy Street har goda meriter som låtskrivare och här finns flera nummer som är genuint charmiga.  De flesta framförs av scenens klarast lysande stjärna, Sooz Henshaw (alias Kempner, om jag inte missminner mig): 'He's a dinosaur' är en riktigt vass melodi, faktiskt alldeles för bra för texten den bär.  Jonathan Kydd – ett namn jag minns bäst från ITV:s barnprogram 'Rainbow' på 70-talet – är drivkraften bakom denna udda historia om krigstida upptåg.  Han skriver egentligen inte ett manus utan snarare en spretig samling sketcher som kastar sig vilt och oväntat mellan olika tonlägen och stilar, till synes utan annat mål än att fylla ut tiden mellan ridåhalning och final, precis som en sprallig revy.  Eller?  Hans texter genomsyras av samma improvisatoriska känsla.  Om du inte har för höga tekniska förväntningar kan man finna det ganska rörande.  Å andra sidan, om du förväntar dig en sammanhängande musikalisk berättelse, kommer du nog att döma verket betydligt hårdare.

En stor ensemble har samlats för ändamålet.  Paul Ryan, Paul Croft, Reggie Oliver, Paul Storrier, Michael Sadler, Sebastian Kainth, Conor Cook och Luke Farrugia gör sitt bästa i en mängd olika roller, men ingen lyckas riktigt få bättre material än Evan Boutsov, vars främsta tillgång här tycks vara hans imponerande fysik, som flitigt visas upp i barbröstad glans.  Musiknumren ackompanjeras ofta av Kate Haughton och Viva Foster, med Swing Grace Keeble till hands, i Gianna Burrights intensiva koreografi.  Baska Wesolowska står för en snygg scenografi bestående av multifunktionella, om än något tunga och klumpiga, arkivskåp samt en filmduk för några hastigt ihopklippta filmsekvenser av Kydd själv.  Det hela känns gemytligt och välmenande, men man måste verkligen fråga sig om de faktiskt trodde att ingredienserna skulle räcka till en riktig musikal.  Jonathan Moore står för regin och gör inga försök att utforska karaktärernas djup eller problematisera materialet.

Kydds manus är mer eller mindre på högstadienivå.  Hans idéer – och skämt – känns lika gamla som själva världskriget.  Så om du är beredd att acceptera anakronismerna, de förlegade perspektiven och den gnisslande attityden, kan du nog få dig ett skratt eller två.  Men det är lika stor risk att du sitter och skäms i bänken.  Det är inte helt tydligt för mig om det hela är medvetet ironiskt eller ej.  Hans mål tycks ha varit att skapa en korsning mellan Spamalot, Carry On-filmerna, Svarte Orm och The Producers.  Det är ett collage-artat grepp som aldrig riktigt landar i något unikt eller eget.  Kanske spelar det mindre roll för herr Kydd.  Vi får hoppas att han hittar en publik som är lika sorglös som han själv.

BOKA BILJETTER TILL DOODLE THE MUSICAL