RECENSION: Musikalen Fiver, Crazy Coqs på Brasserie Zedel ✭✭✭✭

Fiver

Crazy Coqs på Brasserie Zedel

26 november 2017

Fyra stjärnor

Mer information

Crazy Coqs fortsatta satsning på nyskriven musikalteater går från klarhet till klarhet med detta fullkomligt ljuvliga partitur av Alex James Ellison och Tom Lees, som tillsammans står för manus, musik och texter.  Trots sin ungdom är båda redan etablerade kreatörer och detta spännande samarbete har mycket som talar för sig.  Den fempundssedel – en ”fiver” – som titeln syftar på är den ”MacGuffin” som länkar samman ett dussin karaktärer när den byter ägare, inte helt olikt de intima mötena i 'La Ronde', under sin episodiska resa genom dagens London.  Visst, en enkel femma har kanske inte samma dramatiska dragningskraft som, låt oss säga, syfilis, och vi hade förmodligen varit mer fängslade av berättelsen om det stod lite mer på spel, men det fungerar väl nog för att föra oss framåt. De små pärlor vi möter längs vägen är oerhört underhållande och fyller mer än väl föreställningens dryga timme.

Under den korta spelperioden öppnades showen av det karismatiska stjärnskottet Joe Kerry. Hans omedelbart smittande och medryckande tolkning av 'Change is bringing me down' (librettot är för övrigt fyllt av lekfulla ekonomiska ordvitsar) gav en strålande start, uppbackad av finstämd körsång från de övriga tre i ensemblen.  Han ackompanjerade sig själv på gitarr medan Lees satt vid pianot och ledde en skicklig ensemble med violin, cello och trummor i sina egna eleganta arrangemang.  Jordan Murphy, som axlar rollen som både regissör och producent, gjorde ett utmärkt jobb med att öppna upp rummets centrala delar för att skapa en mer intim ”traverse”-scenlösning.  Det ska bli mycket intressant att se vad han gör med de ytterligare tre minimusikaler som planeras på samma scen under det kommande året.

Efter öppningsnumret tog Jodie Steele och Daniel Buckley över vid baren: Steele kämpade tappert med den ordrika texten i 'I'm Disconnected' – en utmaning i rummets något ekonära akustik – innan Buckley fick det lättare i den livliga bluesen 'Let today be the day'. Här fick hans lätta, fina tenor glänsa fullt ut, väl understödd av ljudtekniken (förstärkning användes genomgående i produktionen).

Ett rörande stråk av patos infann sig i nästa nummer, 'Every Year', där en allvarligare underton tog vid när blommor lades på en nära väns grav.  Stämningen blev dock kortvarig och sveptes snabbt undan av Steeles suveräna 'At the end of the day' och Sabrina Aloueche's 'Freedom'. I den sistnämnda fick Aloueche verkligen visa upp sin magnifika, sammetslena mezzoröst.  Som kontrast var de folkmusikinspirerade vinjetterna i 'This guy' fantastiskt underhållande, följt av titellåtens rappa Lily Allen-doftande text där Steele verkligen var på hemmaplan.  Efter ännu ett ordvitsande mellanspel var det romantiska numret 'I want to hear it from you' både fylligt och skört på samma gång, innan vi rusade mot finalen med den mästerliga scenen 'I'm over you'.  Slutligen fick Kerry knyta ihop säcken och för den här gången var allt över.

Men jag misstänker att det inte dröjer länge innan vi ser det igen.  Partituret är mycket starkt och med ett vassare manus skulle detta verk definitivt kunna nå en betydligt större publik.  Elegansen och kvickheten i låtskrivandet förtjänar en mer slagkraftig dramaturgisk struktur, och det vore kanske en fördel för teamet att ta in en utomstående librettist för just den biten.  Som det är nu kan man dock njuta av de fantastiska låtarna precis som de är.

Gå med i vårt NYHETSBREV för att få information om de bästa föreställningarna nära dig.