RECENSION: Footloose, New Wimbledon Theatre ✭✭✭✭

Luke Baker (Ren) och ensemblen i Footloose. Foto: Matt Martin Footloose

New Wimbledon Theatre

3 maj 2016

4 stjärnor

Boka nu

Footloose var kanske den första stora filmen för MTV-generationen. Den gjorde Kevin Bacon till internationell världsstjärna och soundtracket är numera fyllt av odödliga klassiker. Idag känns det nästan obegripligt att ingen såg potentialen i filmen som scenmusikal direkt. Ingen förutom Carole Schwartz (fru till Wicked-kompositören Stephen Schwartz), som insåg att den både vore logisk på scen och populär bland skolor.

Filmmanusförfattaren Dean Pitchford tog fram scenversionen tillsammans med Tom Snow och Walter Bobbie. Resultatet är en sorts jukebox-musikal kryddad med traditionella musikalkomponenter, som fungerar just för att så mycket av originalmusiken har en naturlig dramatisk tyngd.

Pitchford hittade grundstoryn i New York Times – den baseras på en verklig händelse där en stad i Mellanvästern förbjöd dans. I musikalen tvingas Ren och hans mamma flytta till Bomont för att bo hos hans morbror. Väl på plats möts de av en stad där dans bannlysts efter en tragisk bilolycka som krävde fyra tonåringars liv. Det är det klassiska temat ”ungdom mot etablissemanget” som vi sett många gånger förr, och i fallet Footloose var berättelsen stark nog för att även bära en nyinspelning på film nyligen.

Ensemblen i Footloose. Foto. Matt Martin

Det som gör just den här uppsättningen av Footloose intressant är att den anammat det numera populära ”skådespelare/musiker”-konceptet. Här spelar nästan alla på scen själva varje ton live samtidigt som de agerar. Det fungerar inte alltid fläckfritt – killar med gitarrer går ofta att få till naturligt, men man lider verkligen med tjejerna som tvingas hantera trumpet, flöjt och tenorsax mitt i alltihop.

Med det sagt är detta en oerhört begåvad ensemble som faktiskt får det att fungera. Att se skådespelarna växla mellan flera olika instrument är stundtals lika underhållande som själva dramat.

Navet i produktionen är Luke Baker som Ren McCormack. Baker sjunger och dansar som en naturkraft och lyckas förmedla en genuin känsla i den avgörande scenen med fader Shaw. Han fyller Ren med den frustration, energi och passion som ger Footloose dess kärna. Han kan helt enkelt inte stå still.

Maureen Nolan (Vi Moore) i Footloose. Foto: Matt Martin

Den tidigare boyband-stjärnan Lee Brennan gör sin musikaldebut som Willard. Genom att göra Willard lite mer tafatt än i tidigare versioner av showen, tillför Brennan en fysikalitet och charm som gör att han har publiken med sig från första stund.

I grunden är Footloose ett generationsdrama som fungerar eftersom det inte bara har ungdomlig energi, utan också känner för de vuxna rollfigurerna. Till skillnad från i Grease är de inte bara schablonartade bifigurer, utan komplexa karaktärer med egna perspektiv. Nigel Lister och Maureen Nolan spelar Reverend Shaw Moore och hans fru Vi Moore. Deras relation är märkt av sonens död och hur händelsen påverkat bandet till dottern Ariel (Hannah Moore). Nolan är lysande som Vi. Det är ingen prålig roll, men den kräver stor emotionell sanning, något hon levererar med bravur. ”Learning To Be Silent” och ”Can You Find It In Your Heart” är riktiga höjdpunkter.

Att göra Shaw Moore sjungande måste vara en av de svåraste utmaningarna i Footloose. Han slits mellan sin tro och kärleken till sin familj. Han tror verkligen att han gör det rätta, men tappar bort sig på vägen. Lister kommer till sin rätt i andra akten och den viktiga uppgörelsen med Ren (Baker) har en nervkittelnd intensitet.

Man inser verkligen dramatiskt djup i filmens poplåtar i nummer som ”Somebody’s Eyes”, som framförs perfekt av Natasha Brown, Miracle Chance och Joanna Sawyer.

Matthew Tomlinson (Chuck) och ensemblen i Footloose. Foto: Matt Martin

Det går inte att nämna alla prestationer vid namn, men ett extra omnämnande går till Scott Haining och Matthew Tomlinson. Haining verkar behärska varje instrument han rör vid och dansar fantastiskt – håll särskilt utkik efter de vackra ögonblicken med honom på cello i andra akten. Tomlinson axlar rollen som Bomonts ”bad boy” Chuck Cranston. Det är en gedigen insats, och det är omöjligt att sluta titta på hur sömlöst han rör sig genom föreställningen och tar sig an både klaviatur och gitarr efter behov.

Att just denna uppsättning valt konceptet med spelande skådespelare drivs främst av ekonomi kring turnéer av stora musikaler. Regissören Racky Plews har till största del lyckats med greppet. Det tar ett tag för föreställningen att hitta fotfästet i första akten, men snart flyter det på. Sara Perks scenografi och Humphrey McDermotts ljussättning ramar in de olika miljöerna perfekt och skapar smarta ytor där skådespelarna kan stanna kvar på scen och spela sina instrument även när de inte är med i den direkta handlingen.

Hannah Price (Ariel) och Luke Baker (Ren) i Footloose. Foto: Matt Martin

Footloose har alltid varit ett verk som vilar på dansen, och i övergången från film till scen förblir den showens drivkraft. I Bomont är dans förbjudet, vilket gör de tidiga dansscenerna febriga och hemliga. Koreografen Matthew Cole har lyckats ge produktionen rätt sorts intensitet och passion. Med tanke på de begränsningar som vissa instrument medför är det en imponerande bedrift.

Showen har ett driv genom hela föreställningen som är omöjligt att motstå, mycket tack vare David Keech som sitter högt uppe på scenen och håller ihop allt musikaliskt från trumsetet. Att få en ensemble med spelande skådespelare att synka kräver sitt, men tillsammans med kapellmästaren Mark Crossland bevaras musikalens integritet fullt ut.

Footloose fick samtliga 1 600 i publiken på New Wimbledon Theatre att stå upp och dansa av ren glädje vid slutet! Bredvid mig satt föräldrar som sett filmen som tonåringar och nu introducerade sina egna barn för Footloose. Det säger egentligen allt.

BOKA BILJETTER TILL TURNÉN AV FOOTLOOSE NU