RECENSION: Incognito, Bush Theatre ✭✭✭

Incognito på Bush Theatre Incognito

Bush Theatre

16 juni 2014

3 stjärnor

Det är inte varje dramatiker som lyckas skriva ett banbrytande och publikfriande mästerverk vid varje försök. Till och med Shakespeare skrev pjäser som i ärlighetens namn kan kallas medelmåttiga. De flesta moderna dramatiker producerar varken en katalog lika omfattande som Shakespeares eller håller en lika konsekvent hög nivå. Många skriver bra pjäser; färre skriver mästerverk. Detta är i sig ingen djupsinnig insikt, utan snarare en självklarhet.

Ändå är det svårt att se Nick Paynes Incognito, som nu har premiär på Bush Theatre, utan att slås av insikten att Payne inte är det ofelbara geni som hans häpnadsväckande Constellations gav sken av att han var.

Nej, Payne är helt enkelt bara förbannat bra och, framför allt, produktiv. Han är inte rädd för att skriva och vågar experimentera med olika stilar och grepp.

Incognito når inte riktigt upp till Constellations nivå och känns faktiskt en aning derivativ i jämförelse: vi ser de korta scenerna, mångfalden av karaktärer, den upprepade dialogen och de vetenskapliga teman som ligger till grund för handlingen. Stilen och formen försöker efterlikna eller exemplifiera de vetenskapliga teorier som undersöks.

Men trots likheterna finns det också stora skillnader. Incognito handlar om många olika karaktärer och den lösa historia som binder dem samman; Constellations handlade om ett multiversum som existerar till följd av olika val. Incognito utforskar konsekvenserna av kunskap; Constellations konsekvenserna av slump och beslut. Incognito fokuserar på kunskapens föränderlighet och de perspektiv som vinner därigenom; Constellations undersöker oändliga, parallella kontinuum.

Pjäsens centrala punkt är Albert Einsteins hjärna. Vad som händer med hjärnan och varför utgör verkets dramatiska kärna, då varje karaktär i slutändan påverkas eller formas av dessa händelser. Precis som Einsteins arbete förändrade vår förståelse av universum, förändrar ödet för Einsteins hjärna liven för ett dussintal personer unwikligt och för alltid.

Under Joe Murphys regi speglar även framförandet vetenskapen. Till en början spelas scenerna tydligt åtskilda, separerade av ljusbyten och ljudeffekter. Men allteftersom berättelsen fortskrider blir övergångarna mindre tydliga tills nya scener till slut börjar innan den föregående helt har avslutats. Publiken får med egna ögon se att tid är relativt.

Konceptet med maskhål utforskas mindre framgångsrikt, även om insikten att vissa karaktärer använder genvägar genom livet (medvetet eller omedvetet) och därmed går miste om upplevelserna från de längre resorna, är omsorgsfullt uppbyggd och integrerad i narrativet.

Mindre lyckat är att skådespelarna själva hålls ”incognito”. Kanske tyckte någon att detta var en genialisk idé, men när fyra skådespelare spelar en mängd olika roller är det hjälpsamt om publiken kan identifiera vem som är vem. Att bara nämna dem i programmet räcker inte. Som pjäsen visar består en människa av mer än bara ett namn.

Så medan man vet att Paul Hickey, Amelia Lowdell, Alison O'Donnell och Sargon Yelda medverkar, vet man inte vem som spelade den bisexuella neurologen Martha med sådan skälvande effekt, eller vilken skådespelare som skrek alldeles för mycket i rollerna som diverse högljudda män. Man vet heller inte vem som lyckades med den svåra bedriften att spela mannen som fastnat i en evig loop (likt Doris i Hitta Nemo, där han ständigt tappar tråden och börjar om med en tom blick, berövad sina minnen), vilken skådespelerska som hade den märkliga australiensiska accenten respektive den goda skotska, eller vem som spelade mannen besatt av Einsteins hjärna. De förblir frustrerande nog incognito.

Oliver Townsends scenografi är imponerande, och även om den utan tvekan förmedlar något, undgick innebörden mig. Ett vackert trägolv av polerade balkar, ett fackverk av metall kring en hålighet som nästan ser ut som en hjärna, och två pianon som ”Doris-mannen” spelar på då och då. Det ser fantastiskt ut. Men hjälper det oss att förstå pjäsen? Inte det minsta.

Det finns mycket att tycka om i den här uppsättningen. Paynes dialog är fängslande och tempot mattas aldrig av. Det är en bra pjäs, bara inte en briljant sådan.

Både i idé och utförande förlitar den sig lite för mycket på effektsökeri.

Paynes stora styrka ligger i hans välskrivna dialog som belyser karaktärsdrag. Men han kan också berätta fantastiska historier (som i Blurred Lines eller If There Is I Haven't Found It Yet) och skapa ren teatermagi (Constellations).

Han är en av den engelska dramatikens viktigaste röster och väl värd att följa.