RECENSION: Julie, National Theatre ✭✭✭

Jessica Wretlind recenserar Julie, Polly Stenhams nya bearbetning av Fröken Julie som nu spelas på National Theatre.

Vanessa Kirby som Julie och ensemblen i Julie på National Theatre. Foto: Richard Hubert Smith Julie

National Theatre

3 stjärnor

Boka nu Originalet Fröken Julie skrevs 1888, och den gamla texten speglar den värld som formade den på ett gripande sätt. På den tiden präglades klimatet av en hemsk misogyni och oförsonliga klasskillnader; något som betonades av Strindbergs mål att avslöja Julies ”svaga och urartade sinne”. Han hävdade också att ”kvinnor bör undertryckas, liksom barbarer och tjuvar”, vilket uppnås i handlingen när Fröken Julies förstånd till slut besegras av hennes tjänares och älskares, Jeans, nycker. Polly Stenhams bearbetning på National Theatre flyttar Julie till en modern miljö, där samma krafter av kvinnohat och klassklyftor känns något ansträngda. Genom att förlägga pjäsen till det mångfaldspräglade London förlitar sig Stenham på nya element för att ge Strindbergs teman relevans, men resultatet blir snarare rörigt. Trots starka skådespelarinsatser från hela ensemblen, särskilt från The Crowns Vanessa Kirby, imploderar produktionen i sin kamp för att hitta en ny innebörd.

Eric Kofi Abrefa (Jean) och Thalissa Teixeira som Kristina i Julie. Foto: Richard Hubert Smith

I Stenhams version ställer Julie till med en födelsedagsfest som varar hela natten, där hon pendlar mellan vild dans, kokainsnortande och en och annan utskällning. Det är en trovärdig skildring av hedonism, men droganvändningen undergräver vår förståelse för hennes faktiska psykiska hälsa och ger en falsk förklaring till hennes beteende. Ett annat tillagt element är att både Jean (Eric Kofi Abrefa) och Julies hushållerska Kristina (Thalissa Teixeira) spelas av färgade skådespelare. Denna rollbesättning fungerar som en visuell markör för rasekonomisk hierarki, men genom att göra Jean till en ekonomisk migrant placeras hans motiv i den finansiella sfären. När han fullbordar sin förälskelse i Julie (på en bokstavlig och metaforisk stege), reduceras han till en opportunist, i motsats till den mer komplexa och manipulativa sadisten i Strindbergs version som njuter av Fröken Julies förfall.

Julie på National Theatre. Foto: Richard Hubert Smith

Det är svårt att tro att Stenhams Jean hyser Strindbergs kvinnohat, då han visar stor beundran för sin fästmö Kristina. Hon är lika attraktiv som Julie men befinner sig på en resa mot självförbättring genom att sluta röka och gå en onlinekurs. Hon har en starkare integritet än Julie, som istället söker bekräftelse genom hur andra ser henne. Med en Julie som nått botten efter att nyligen ha blivit dumpad, blir hon ett lätt byte för Jean. Frågan man ställer sig är bara: Varför bry sig?

Vanessa Kirby som Julie. Foto: Richard Hubert Smith

Tom Scutts scenografi är ljus och stilren. Det lyxiga hemmet vid Hampstead Heath är sterilt i sin modernism, men smutsas gradvis ner av festens spår som en visuell metafor för Julies vanära. Ett smart grepp i Carrie Cracknells regi är att låta de utmattade festgästerna lämna scenen genom köksluckorna, för att sedan olycksbådande stänga dem efter sig: en antydan om att utsvävningar och ondska gömmer sig i själva husets väggar, precis som i Julies trasiga sinne. Även om pjäsen stundtals är underhållande och mörkt humoristisk, lyckas dess klimax inte väcka någon verklig känsla av upprördhet.

BOKA BILJETTER TILL JULIE PÅ NATIONAL THEATRE