RECENSION: Le Grand Mort, Trafalgar Studios 2 ✭✭✭

Julian Clary (Michael) och James Nelson-Joyce (Tim) Foto: Scott Rylander Le Grand Mort

Trafalgar Studios 2

25 september 2017

3 stjärnor

Boka nu

Finns det något mer aptitretande än doften av stekt lök och vitlök? Trots att magen var full efter ett besök på Wagamama, kurrade de sista 5 procenten (som valt bort efterrätten) efter den pasta puttanesca som Michael (Julian Clary) tillagar åt sin gäst Tim (James Nelson-Joyce) när Stephen Clarks ”Le Grand Mort” drar igång.

James Nelson-Joyce (Tim) och Julian Clary (Michael). Foto: Scott Rylander

Denna svarta komedi, skriven direkt för Julian Clary, utforskar det plågade sinnet hos två trasiga karaktärer som både skräms av och trånar efter intimitet och kontroll. ”Le Grand Mort”, vilket kan översättas till ”Den stora döden”, kryllar av grafiska detaljer där samtalsämnena rör sig kring kända dödsfall, nekrofili och orgasmer medan karaktärerna flirtar med gränslandet mellan sex och död. Tim och Michael saknar båda vett och etikett, och skulle knappast kamma hem några höga poäng i en omgång av ”Halv åtta hos mig”.

Trafalgar Studios har förvandlats av Justin Nardella till ett stilrent kök i rostfritt stål, inte helt olikt en utställningsmodell på Ikea. Det är chic design med fungerande häll, kylskåp och diskmaskin – jag var nästan frestad att avbryta Michael för att be om telefonnumret till köksmontören. Det är dock Araba Ocrans imponerande replika av Da Vincis ”Vitruvianska mannen” som verkligen drar blickarna till sig.

James Nelson-Joyce (Tim) och Julian Clary (Michael). Foto: Scott Rylander

I inledningen får vi se Michael förbereda middagen så koreograferat att dialogen riktas direkt till publiken, nästan som om vi vore inbjudna på middagen själva, eller som om vi hamnat i ett matlagningsprogram. Jag kom dock på mig själv med att bli mer distraherad av Michaels recept och oron för att han skulle skära sig på tomaterna än att faktiskt sugas in i hans monolog. Fokus skiftar dock så fort Tim introduceras, och scenerna växlar sedan mellan kvällens middag och karaktärernas möte på puben tidigare under eftermiddagen. Allt eftersom pjäsen fortskrider och de psykologiska spelen intensifieras får vi veta att både Michael och Tim jagas av sina förflutna. Klimax nås när en naken Nelson-Joyce håller Clary under knivhot över induktionshällen. Clarks manus är rappt och poetiskt, men stundtals utmattande med sitt upprepande av svordomar och överdrivna användning av synonymer för könsorgan. Trots detta är Julian Clary lysande i sin leverans och dränker replikerna i sin karaktäristiskt torra och slagfärdiga sarkasm. Clary får en perfekt motpol i James Nelson-Joyce, som provocerar och plågar med bred Liverpool-dialekt.

James Nelson-Joyce (Tim) och Julian Clary (Michael). Foto: Scott Rylander

Som väntat är Julian Clarys komiska tajming oklanderlig, och James Nelson-Joyce blir successivt alltmer skrämmande när de två karaktärerna kämpar om herraväldet. Jag fann mig ofta fångad i Michaels och Tims psykologiska maktspel, men på ett sätt som gjorde att jag kände mig en aning vilsen. För mig framstår ”Le Grand Mort” som något luddig, och vissa delar av dialogen känns avsiktligt groteska och överdrivna, vilket snarare förtar pjäsens grundläggande syfte.

”Le Grand Mort” spelas på Trafalgar Studio 2 fram till den 28 oktober 2017.

BILJETTER TILL LE GRAND MORT