RECENSION: Mosquitoes, National Theatre at Home ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Lucy Kirkwoods pjäs Mosquitoes med Olivia Colman och Olivia Williams i huvudrollerna, som nu streamas på National Theatre at Home.

Olivia Williams och Olivia Colman i Mosquitoes. Foto: Brinkhoff Moegenburg Mosquitoes

National Theatre at Home

4 stjärnor

Se den här

Det bästa med en streamingtjänst som National Theatre at Home är att man kan se föreställningar som var helt omöjliga att få biljetter till. Lucy Kirkwoods pjäs från 2017 sattes upp på Dorfman-scenen med Olivia Colman och Olivia Williams i rollerna, och bara på grund av dessa två var biljetterna som rent guld. Vilken fröjd det är därför att kunna se produktionen online, även om den bristfälliga ljudkvaliteten hindrar den från att få full pott på fem stjärnor.

Systrarna Alice och Jenny står i pjäsens centrum. Alice (Olivia Williams) är briljant, en forskare som arbetar med lanseringen av partikelacceleratorn Hadron Collider; hon är organiserad och pusslar ihop arbetets krav med att uppfostra sin tonårsson Luke. Jenny (Colman) är mer kaotisk; hon är gravid i början av pjäsen, rökare och sörjer förlusten av sin dotter som dog efter att ha smittats av mässling. (Jenny vägrade låta vaccinera barnet på grund av skräckhistorier och rapporter hon läst, vilket gör pjäsen extremt dagsaktuell).

Som väntat är Colman och Williams utmärkta och fångar krockarna mellan vetenskap kontra natur, ordning kontra kaos, och spontanitet kontra planering. De kolliderar givetvis, precis när Large Hadron Collider startas. Men det är en exceptionell insats av Joseph Quinn som Luke som nästan stjäl showen. Han är fylld av tonårsångest, mobbad i en riktigt hemsk skola, kär i en förfärlig tjej och desperat efter att hans mamma ska se vad han går igenom, samtidigt som han saknar sin pappa som försvann tio år tidigare. Fadern är närvarande i skepnad av The Boson, en imponerande berättarfigur spelad av Paul Hilton, som kan vara Lukes försvunne far eller kanske Higgsbosonen själv – sådana är ambitionerna och vidden i Kirkwoods manus.

Foto: Brinkhoff Moegenburg

Det är en pjäs sprängfylld av idéer, bitvis nästan för många då den är i längsta laget, men Kirkwood gör vetenskap och ambition underhållande genom att sätta familjedramat i förgrunden. Amanda Boxer gör också en briljant rollprestation som Alice och Jennys mamma Karen, en kvinna som själv en gång var en framstående forskare men som berövades sitt Nobelpris på grund av sitt kön, och som nu kämpar med inkontinens och minnesförlust. Temat kring hur kvinnliga forskare åsidosätts är kanske ett sidospår för mycket för pjäsen, men det är vackert berörande, precis som rollbytet mellan systrarna när Jenny blir den mer praktiska och Alice blir mer hysterisk när Luke försvinner i några dagar. Showens verkliga stjärna är dock Paule Constables hisnande ljusdesign och Katrina Lynseys scenografi, som kraftfullt tar oss genom big bangs, tid och vetenskap på ett ytterst underhållande sätt. Det är bara så synd att ljudet är så dåligt i denna inspelning, och då har min dator ändå bra högtalare! Varje gång skådespelarna rör sig bort från den centrala plattformen blir ljudet svagt och dämpat, vilket förstör en del fantastiska repliker i denna kvicka, spännande och underbart ambitiösa pjäs.

National Theatre at Homes webbplats