RECENSION: Nell Gwynn, Apollo Theatre ✭✭✭

Gemma Arterton och ensemblen i Nell Gwynn. Foto: Tristram Kenton Nell Gwynn

Apollo Theatre

3 stjärnor

Köp biljetter

Hur stor betydelse har egentligen spelplatsen? Kan en teaterlokal i sig avgöra om en pjäs lyckas eller faller platt? Det beror förstås på pjäsen och lokalens unika karaktär, men i fallet Nell Gwynn har scenvalet visat sig vara helt avgörande.

Oavsett om Jessica Swale såg framför sig Shakespeare’s Globe Theatre när hon skrev pjäsen eller inte, är det svårt att tänka sig ett mer passande hem för denna ekivoka och metateatrala komedi – särskilt nu när den istället har flyttat in bakom tittskåpsscenen på Apollo Theatre.

Gemma Arterton i Nell Gwynn. Foto: Tristram Kenton

Swales skildring av Nell (eller Eleonor) Gwynns resa från rännstenen till kunglig gunstling är ett kärleksbrev till teatern – en hyllning till briljant excentriska teatermänniskor och allt slit som krävs för att skapa magi på scenen.

Ensemblen väjer för den anakronistiska naturalismen. Under Christopher Luscombes regi (Spamalot, The Rocky Horror Show) använder de en mer utåtriktad spelstil som vänder sig direkt till och interagerar med publiken. Det är bara en hårfin skillnad mellan deras melodramatiska framträdanden inför den tänkta Restaurationspubliken och deras scener ”bakom kulisserna”.

Gemma Arterton som Nell Gwynn. Foto: Tristram Kenton

De uttrycksfulla skådespelarna levererar sina repliker – en blandning av sofistikerad ordvits och mindre diskreta skämt om ”gömma korven” – med vinkande självmedvetenhet; det enda som saknas efter varje poäng är en klapp på lår och en fanfar. Tyvärr saknar Nell Gwynn i sin nya miljö i Londons glittrande West End den interaktiva atmosfär som bjuder in till gapskratt, och lockar istället snarare till fniss, himlande blickar och hörbara stön.

Med det sagt: om du inte har något emot att det är lättsamt, buskis-doftande och påminner om en berusad morbror, så är Nell Gwynn sagolikt underhållande. Här finns ett svängigt liveband, klämmiga sånger och till och med en lektion i konsten att flirta med en solfjäder.

Andra akten är särskilt underhållande och emellanåt även väldigt rörande. Sentimentaliteten avbryts dock snabbt av råa oneliners, vilket hindrar publiken från att någonsin verkligen känna efter på djupet.

Ny i rollen som den hyllade Restaurationsaktrisern är Gemma Arterton (The Duchess of Malfi, Made in Dagenham, Quantum of Solace). Den charmiga och livliga Arterton är övertygande rakt igenom när Nell förvandlas från apelsinförsäljerska på Drury Lane till kungens favoritälskarinna. Arterton kan både dansa och sjunga, men hennes förutsägbart flirtiga manér blir efter ett tag lite enformiga, vilket gör att den komplexa och intelligenta Nell framstår som lite väl enkelspårig.

Gemma Arterton som Nell och David Sturzaker som Karl II i Nell Gwynn. Foto: Tristram Kenton

Michele Dotrice (Some Mothers Do Ave ‘Em) är föredömlig som teaterns sömmerska Nancy, liksom Greg Haiste som återvänder till rollen som Edward Kynaston. Haistes gnistrande energi och komiska timing ger verkligt liv åt den välbekanta karaktären – en hängiven skådespelare som motvilligt ger upp sina kvinnoroller för att lämna plats åt Nell. Slutligen är det Edward som är den mest älskvärda i hela sällskapet.

David Sturzaker, i rollen som den charmige men obeslutsamme Karl II, balanserar skickligt mellan komik och romantik. Likaså gör Jay Taylor en känslig rollprestation som den respekterade skådespelaren Charles Hart – mannen som känd hjälpte Nell att bemästra yrkets alla knep.

Kort sagt: ”Shakespeare in Love” möter ”Monty Python”. Jessica Swale har gett nytt liv åt Nell Gwynns märkvärdiga Askungesaga i denna lättsamma och burleska komedi, men den skriker efter att få komma tillbaka till den atmosfäriska utomhusmiljön på Globe Theatre. Nell Gwynn spelas på Apollo Theatre till och med den 30 april 2016