RECENSION: Noonday Demons, King's Head Theatre ✭

Noonday Demons

14 juli 2015

1 stjärna

Recenserad av James Garden

I kväll begav jag mig till King’s Head Theatre för att se en uppsättning av Noonday Demons – eller det var i alla fall vad jag trodde att jag skulle få se.

Verkligheten var dock en annan. Jag hörde Noonday Demons på King’s Head Theatre, och röstskådespeleriet var riktigt bra. Pjäsens handling är i sig ganska enkel – en eremit i vad som verkar vara Egypten under den koptiska kyrkans tidiga dagar försöker köra ut en annan eremit ur sin grotta genom att bevisa att han är mer helig än den andre. Det är inte direkt gapflabbshumor, och ändå var det märkligt nog många i publiken som nästan föll ur sina stolar av skratt – särskilt en kvinna som satt direkt framför mig. Det var inte så att skämten gick mig över huvudet, jag fattade dem, men jag tyckte helt enkelt inte att de var särskilt roliga. Intressanta på sin höjd.

Men trots att jag satt på plats C6, vänd mot vad som uppenbart såg ut som två skådespelare på scenen i King’s Head Theatres helt nya thrust-scenlösning, såg jag väldigt lite av föreställningen. Varför det? undrar ni kanske nu.

Jo, för att ljusdesignern Seth Rook Williams hade fått för sig att det var en strålande idé att rikta sitt motljus rakt mot min plats. Som ljusdesigner själv, med erfarenhet från Kanada, vet jag precis hur strålkastare fokuseras – man ser tydligt när man befinner sig i centrum av ljuskäglan. När ljuset sedan släcks ser man ”efterbilden” av lampan dröja kvar i några sekunder.

En strålkastare var riktad direkt mot mig, och den bredvid precis intill. Jag satt inte i första raden, utan i den tredje, och befann mig ändå ganska långt ifrån dessa två armaturer i det stora hela.

Resultatet blev att jag, tack vare fysikens och biologins lagar, inte såg den första skådespelarens ansikte på hela de inledande tio minuterna. När den första scenen sedan var slut såg jag bara efterskenet av dessa lampor för mitt inre länge efter att de dimmats ner – främst för att regissören Mary Franklin och designern tyckte det var en toppengrej att låta dessa lampor blinka från noll till full styrka flera gånger i rad.

Under den andra scenen bestämde sig Ms. Franklin dessutom för att fylla teatern med rök. Detta hade kunnat vara ett intressant grepp, om det inte vore för att det återigen följde långa passager där jag inte kunde se skådespelarnas ansikten alls. Vad är poängen med teater på en scen om man faktiskt inte kan se den?

Jag önskar att jag faktiskt hade kunnat se skådespelarna under större delen av pjäsen, för röstmässigt lät de riktigt bra. Jag har sett den inkräktande munken, Jake Curran, i tidigare roller, bland annat i den faktiskt hysteriskt roliga Diary of a Nobody. Jag önskar att jag hade fått se honom även under denna föreställning.

När jag lämnade teatern gick King’s Heads konstnärliga ledare fram till pjäsens regissör precis framför mig och gav henne ett varmt ”bra jobbat”. Plötsligt förstod jag varför kvinnan framför mig hade skrattat så våldsamt och nästan ramlat ur stolen – det var hennes egen föreställning.

Det ögonblicket, precis när jag gick ut, var det enda under hela kvällen som faktiskt fick mig att le.

Noonday Demons spelas på King’s Head Theatre till och med den 2 augusti 2015