RECENSION: Nye, National Theatre ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Tim Prices nya pjäs Nye som nu spelas på National Theatre i London.

Michael Sheen. Foto: Johan Persson Nye. National Theatre.

6 mars 2023

4 stjärnor

National Theatre Website En man ligger för döden på ett sjukhus han själv skapat, och hans liv skildras i en morfininducerad feberdröm. Denna man räddade livet på oss alla; han var en av dessa sällsynta politiker vars gärning påverkar både liv och död för oss alla, för han är Aneurin ”Nye” Bevan, den brittiska sjukvårdens (NHS) fader. Tim Prices nya pjäs är inte perfekt, men herregud så passionerad den är – den brinner av entusiasm, glädje, förtvivlan och ilska i en rebellisk stil som passar ämnet perfekt. Den tar fasta på ett av Nyes främsta personlighetsdrag, hans dristighet, och greppet med feberdrömmen fungerar utmärkt. Det offrar inte berättelsens naturalism, utan tillåter i stället fenomenal koreografi av Steven Hoggett och Jes Williams att ge liv åt hans historia. Även om detta hade framförts som en mer rak pjäs hade det ändå varit en otrolig skildring av framgång mot alla odds. Det möjliggör exempelvis att frikyrkomiljön i de walesiska småstäderna kan kokas ner till ett fantastiskt sång- och dansnummer till ”Get Happy” (här finns tydliga ekon av The Singing Detective).

Foto: Johan Persson

Pjäsen framförs av en strålande ensemble, och i centrum står en kraftfull prestation av Michael Sheen. Han är storslagen nog att fylla ut Olivier-scenens enorma rum, men besitter samtidigt tillräckligt med nyans för att gestalta resan från barnet som kämpar mot sitt stammande i det lokala biblioteket, till den man som fasar inför sin förestående död. Trots att han stämplas som arrogant och en bråkmakare, lyckas Sheen knyta an Nye till hans omgivning, hans folk och hans bakgrund. Med Medical Aid Society som inspiration siktar han på att ”Tredegarisera” nationen och bygga vidare på hemstadens framgångsrika vårdmodell. Jag fann det passionerat, rörande och informativt. Pjäsen ger också röst åt hans fru Jennie Lee, en älskad kulturminister, vars lojalitet vackert porträtteras av Sharon Small. Det är en stor skam att vi ser mindre av henne i andra akten, men som hon själv konstaterar är hon en biroll till stadens största socialist. Vänskapen med kompisen Archie (en utmärkt Roger Evans) är vackert fångad – lojalitet var kärnan i Nyes karaktär. Feberdrömstemat fördjupar också relationen till fadern, som dör i plågor av stendammslunga (en typisk gruvarbetarsjukdom), och här är klädd som gruvarbetare medan Nye håller om honom. Metaforen med fadern som leder honom till en lysande underjordisk åder som för Nye ut ur mörkret känns något övertydlig, och inledningsscenerna i andra akten är väl långa. Betydligt mer intressant är hur han punkterar hjältebilden av Winston Churchill (Tony Jayawardena), vilket gjorde Nye till ”den näst mest hatade mannen i Storbritannien efter Hitler”. Att Churchill röstade emot bildandet av NHS 21 gånger understryker att småsinthet inte är något nytt inom politiken. Atlee har tilldelats ett fantastiskt skrivbord som rör sig som en stridsvagn och bokstavligen manövrerar Nye på plats, även om Stephanie Jacobs vaxskalle fick mig att tänka på Davros från Doctor Who.

Foto: Johan Persson

Rufus Norris uppsättning är lekfull och fartfylld och synkar perfekt med Paule Constables otroliga ljussättning, medan scenografin skapar en intimitet på Olivier-scenen. Vissa skulle hävda att pjäsen predikar för de redan frälsta och att vi alla tillhör samma kör, och visst är manuset ibland lite väl didaktiskt med mycket exposition. Själva grundandet av NHS känns också en aning framstressat, där debatterna med läkarkåren visas genom projektioner, likt ett filmmontage. Men det är modigt och orädd, precis som mannen själv, och jag var inte den enda som lämnade salongen med en tår i ögat.

Detta är en samproduktion med Wales Millennium Centre, och jag misstänker att taket kommer att lyfta när den spelas där (18 maj–1 juni). Den kommer även att sändas som den 100:e NT Live-visningen från den 23 april.