RECENSION: Raising Martha, Park Theatre ✭✭

Foto: Darren Bell Raising Martha

Park Theatre

17 januari 2017

2 stjärnor

Boka biljetter

En grodfarm på den engelska landsbygden blir måltavla för lokala djurrättsaktivister som har grävt upp benen efter familjens sedan länge avlidna matriark, Martha. Syftet är att tvinga fram en stängning eller försäljning av farmen, och kommissarie Clout kallas in för att utreda fallet och hålla ihop berättelsen. Om man sitter på de obekväma platserna på Park Theatres balkong behöver man verkligen fängslas av det som sker på scenen. Tyvärr pendlar David Spicers manus mellan genuint roliga repliker – som är lite för sällsynta för att hålla liv i komedin – och den sortens barnsliga trams som gav mig flashbacks till de studentuppsättningar jag tvingades genomlida under min lärarkarriär. (Särskilt de hallucinerade tvåmetersgrodorna kändes som ett pinsamt och ganska tröttsamt grepp.)

Stephen Boxer, Jeff Rawle och Julian Bleach. Foto: Darren Bell

Inför ett så glanslöst manus väljer ensemblen modigt att spela över, och de skriker ofta ut sammanfattningar av handlingen för säkerhets skull. För att vara rättvis är samspelet mellan Tom Bennett och Joel Fry, som de olycksaliga aktivisterna Marc och Jago, emellanåt ren komediguld. I synnerhet Bennett är briljant som den totalt inkompetente av de två, djupt förälskad i Caro (en rivig och energisk Gwyneth Keyworth), som givetvis har en affär med Jago. Deras scener är pjäsens absoluta höjdpunkter, fulla av komisk gnista, och gör nästan kvällen värd besöket.

Gwyneth Keyworth och Julian Bleach. Foto: Darren Bell

Tyvärr stampar resten av pjäsen på stället när bröderna Gerry (Stephen Boxer), som slickar på paddor för att bli hög, och Roger (Julian Bleach, vars olycksbådande röst tyvärr underanvänds) käbblar om farmens framtid. Jeff Rawle gör en stabil insats som Clout, även om han själv verkar en smula förbryllad över intrigen. Det började lovande med Rebecca Browers funktionella scenografi när Marc och Jago gräver upp liket, men sedan lunkar pjäsen på mot sitt oundvikliga och förutsägbara slut. Med sina kängor mot polisstaten och inskränkningar av den personliga integriteten, parat med den svarta komedin kring Marthas kvarlevor, finns här tydliga ekon av Joe Ortons Loot. Men det ljud man hör i den här uppsättningen är inte grodkväkande. Det är Joe Ortons vålnad som suckar av tristess över att hans anarkistiska komik, femtio år senare, fortfarande står oöverträffad.

Spelas till 11 februari 2017

BOKA BILJETTER TILL RAISING MARTHA