RECENSION: Rent, St James Theatre (På turné) ✭✭✭✭✭

Billy Cullum som Mark tillsammans med ensemblen i Rent. Foto: Matt Crockett Rent

St James Theatre (Brittisk turné)

13 december 2016

5 Stjärnor

Boka nu

För tjugo år sedan skapade Jonathan Larson en föreställning som träffar en rakt i magen, och Bruce Guthries nyuppsättning vägrar sannerligen att släppa greppet. Medan jag skriver detta känner jag en gnutta avundsjuka gentemot dem som ännu inte har sett denna briljanta 20-årsjubileumsproduktion. Den erbjuder en oöverträffad, genomträngande sårbarhet, framförd av en ödmjuk ensemble som helhjärtat hänger sig åt manus, musik och åt de trasiga New York-konstnärer vars historier de gestaltar.

Giacomo Puccinis verk är ingen främling för bearbetningar, och det var i hans ”La Boheme” som Jonathan Larson fann inspirationen till ”Rent”: en rockmusikal som utspelar sig i 90-talets Manhattan mot en fond av fattigdom, drogberoende, sjukdom och bohemiskt leverne. Ross Hunter ger oss en mörk och plågad Roger Davis, en musiker och HIV-positiv som svär att skriva en sista fantastisk låt innan han dör. Mimi (Philippa Stefani), Rogers stora kärlek, är en dansare som också lever med HIV och kämpar mot sitt missbruk. Mark är Rogers rumskamrat, den aspirerande filmskaparen och pjäsens berättare, spelad med stor charm av Billy Cullum. Vi möter även performancekonstnären och Marks ex-flickvän Maureen (Lucie Jones), som lämnat honom för advokaten Joanne (Shanay Holmes). Slutligen har vi Angel (Layton Williams), en dragqueen och aids-drabbad som förälskar sig i Tom Collins (Ryan O’Gorman), som också lider av samma sjukdom.

Shanay Holmes som Joanne och Lucie Jones som Maureen i Rent. Foto: Matt Crockett ”Rent” är en imponerande uppvisning i djärv stämkapacitet, särskilt av Jones och Holmes i ”Take Me or Leave Me”, och Ross Hunter som skulle kunna ge Bon Jovi en rejäl utmaning. Layton Williams som Angel är dock definitionen av en perfekt rollbesättning; det är inte svårt att föreställa sig honom glida rakt in i en huvudroll i Kinky Boots. Kemin mellan Williams och den genomgoa Ryan O’Gorman som Tom Collins är rörande äkta, och deras duett ”I’ll Cover You” är ett av mina favoritögonblick. Philippa Stefani förtjänar också stort beröm, särskilt under föreställningens andra hälft, då hon helt överlämnar sig åt Mimi och blir överväldigande sårbar – en genuint krossad själ. Stefanis insats i ”Goodbye, Love” är innerlig och gripande; den tog musten ur mig och lämnade mig kämpande för att inte snyfta högt tillsammans med henne. Jag fängslades även av den extremt mångsidiga Jenny O’Leary, som gjorde ett beundransvärt solo i ”Seasons of Love” och dök upp som både den vitsiga ”Mamma” och en härdad gatuförsäljare.

Layton Williams som Angel. Foto: Matt Crockett Lee Prouds koreografi är aggressiv och fylld av iver, från det eldiga titelnumret och ”Tango Maureen” till Angels lekfulla ”Today 4 U” (vilket Layton Williams levererar med attityd och en graciös lätthet i platåklackar som jag själv inte ens skulle kunna stå still i med platta skor). Musiken är precis lika berusande och texterna minst lika drabbande som första gången man hörde dem: ”I'm used to relying on intellect,” sjunger de i ”Life Support”, ”But I try to open up to what I don't know, because reason says, I should have died three years ago” – jag fick gåshud ända in i märgen. ”Will I?” har alltid varit ett av de mest rörande numren för mig – en kanon av karaktärernas inre monologer som blottar personliga kamper med sjukdom och de hårda levnadsvillkoren. Den belyser även psykisk hälsa och hur sårbara vi blir av det konstanta bruset i våra huvuden och den oändliga cirkeln av ”tänk om”.

Ensemblen i Rent. Foto: Matt Crockett Publikens resa, för att inte tala om karaktärernas, är något av en känslomässig berg-och-dalbana. I ena sekunden jublar vi när Maureen genomför sin energiska protest och firar ”La Vie Boheme”, för att i nästa sekund känna hur teatern ekar av hjärtesorg när Collins vaggar en döende Angel i sina armar och Mimi dukar under för sin sjukdom. Men det är en resa jag skulle göra om och om igen. ”Rent” är rå, laddad med desperation och kampvilja, men framför allt är den fullständigt genomgripande. Vi påminns om hur Jonathan Larson, en frisk ung man på gränsen till sitt stora genombrott, drabbades av ett aortaaneurysm och dog natten innan föreställningens allra första publika framträdande. Därmed är det mer passande än någonsin att hans ”Rent” uppmuntrar oss att leva i nuet och sjunga ut: ”No day but today.”

”Rent” spelas på St James Theatre fram till den 28 januari 2017, innan den fortsätter sin brittiska turné fram till juni.

BOKA BILJETTER TILL RENT PÅ STORBRITANNIENTURNÉ

Philippa Stefani som Mimi och Ross Hunter som Roger i Rent. Foto: Matt Crockett

Layton Williams som Angel i Rent. Foto: Matt Crockett

Layton Williams som Angel i Rent. Foto: Matt Crockett

Ensemblen i Rent. Foto: Matt Crockett

Ensemblen i Rent. Foto: Matt Crockett

Philippa Stefani som Mimi och Ross Hunter som Roger i Rent. Foto: Matt Crockett

Billy Cullum som Mark och Ross Hunter som Roger i Rent. Foto: Matt Crockett

Philippa Stefani som Mimi och Ross Hunter som Roger i Rent. Foto: Matt Crockett

Lucie Jones som Maureen. Foto: Matt Crockett

Layton Williams som Angel i Rent. Foto: Matt Crockett