RECENSION: Safety Net, Etcetera Theatre London ✭✭✭

Mark Ludmon recenserar Qianqian Chens pjäs Safety Net som just nu spelas på Etcetera Theatre i London.

Safety Net Etcetera Theatre, London

Tre stjärnor

Boka biljetter

Theresa May hävdade en gång att om man är en världsmedborgare, är man en medborgare av ingenstans. Naturligtvis förespråkade hon nationalism, men det sammanfattar också upplevelserna för många människor som lever utanför det land där de eller deras föräldrar föddes. I Qianqian Chens ambitiösa nya pjäs, Safety Net, känner sig de kinesiska, amerikanska och thailändska karaktärerna så distanserade från sina kulturella rötter att de inte längre vet var de hör hemma. För en av dem, en kvinna född i Kina men bosatt i New York, är förvirringen så stark att hon i sitt inre delas i två: den traditionella, familjeorienterade kinesiska flickan Jing och den livsbejakande världsmedborgaren Jenny.

Med en drömlik och desorienterande struktur blottlägger pjäsen Jing/Jennys inre kamp inför tvånget att återvända till Kina för att gifta sig med sin fästman, Tian, efter flera år utomlands. I New York lockar Eric, en kinesisk-amerikan som växt upp i USA och hatar att bli kallad ”kines” – men som ändå ifrågasätter sin identitet och ibland använder det mer kinesiska namnet Ray. Och så har vi Jings färgstarka vän, Trada, som kommer från Thailand men är förälskad i en italienare. Dessa spänningar speglas snyggt av Joy Huangs scenografi med svarta och vita lådor i ständigt nya kombinationer.

Nyckeln till denna känsla av rotlöshet är språket, och Chen och regissören Peizhi Zeng har valt att inkludera ett par scener på kinesiska – som Jings samtal med sin fästman och mamma hemma i Kina – utan simultanöversättning i form av textning. Publiken får en engelsk översättning av dessa scener vid ankomst, men texten är svår att greppa förrän efter att man sett föreställningen. Som någon som varken talar mandarin eller kantonesiska satt jag och njöt av språkets klang utan större aning om vad som hände, även om jag vid genomläsning av översättningen efteråt insåg att jag inte missat några stora handlingar, förutom en viktig scen mot slutet. Denna tvåspråkighet speglar verkligheten för många, men bidrar också till känslan av att vi får en inblick i Jings oroliga sinne när hon brottas med sin identitet.

Även om detta grepp bitvis lämnade mig förbryllad, var så inte fallet för den till stor del tvåspråkiga publiken som talade både kinesiska och engelska (även om Jennys användning av kantonesiska lade till ytterligare en nivå av obegriplighet för dem som bara förstår mandarin). London har en enorm befolkning av kinesisktalande, som växer för varje år tack vare studenter och anställda i City, så den största överraskningen borde egentligen vara hur sällan vi får höra kinesiska talas på brittiska scener.

Siqi Han och Lilian Tsang leder en ensemble på fem östasiatiska skådespelare, där Molly Thoma spelar Eric/Ray för att ytterligare fördjupa pjäsens utforskande av identitet. Hui Chen är charmig och rolig som festpinglan Trada, medan Robin Khor Yong Kuan är utmärkt som Tian. För en icke-kinesisktalande ökar användningen av oöversatt mandarin och kantonesiska utmaningarna i pjäsen, som ofta drar åt det abstrakta och poetiska, men denna produktion är en fjäder i hatten för konstgruppen Reallusion Theatre i deras uppdrag att skapa verk för asiatiska gemenskaper världen över.

Spelas till och med 27 april 2019

BOKA BILJETTER TILL SAFETY NET