RECENSION: Stand And Deliver, King's Head Theatre ✭

Stand and Deliver

King's Head Theatre

15 februari 2015

1 stjärna

Stand and Deliver är en märklig pjäs som just nu spelas på King’s Head i Angel. Här finns glimtar av humor som för tankarna till de klassiska Carry On-filmerna, en del fotbollsskämt som lär gå hem hos fansen, och en rejäl dos 80-talsnostalgi med fantastiska hits. Men som teaterupplevelse betraktat håller verket tyvärr inte ihop i sin nuvarande form.

Rent strukturellt verkar pjäsen vilja vara flera saker samtidigt – den försöker berätta om fotboll och fanzines, för att sedan ta en bisarr vändning i andra akten med tidsresor till 1700-talet. Förutom att samma karaktärer rör sig mellan dessa två nästintill separata historier, finns ett tredje, minst lika surrealistiskt inslag: 80-talslåtar som framförs av ensemblen genom hela föreställningen.

En del av sånginsatserna är riktigt bra, i synnerhet från Adam Scott Pringle och Laura Coutts. Men bortsett från hyllningen till 80-talet och kopplingen till fotbollsklubben, blir de dramaturgiska motiven för denna jukebox-musikal otydliga i den andra hälften, när huvudpersonen Frank Goldenboy (i Alex Murphys gestaltning) plötsligt försöker agera 1700-talsstråtrövare.

Inte ens denna märkliga vändning landar helt rätt. Visst finns det en märklig heroisering av dessa brottslingar som plundrade resenärer, men eftersom författaren Wayne Gumble försöker gapa över för mycket får vi aldrig lära känna Frank tillräckligt väl för att förstå varför han fantiserar om att råna droskor på den engelska landsbygden.

Likaså finns det två berättarkaraktärer, spelade av Sara Lynam och Joey Bartram, som är väldigt roliga och skickligt gestaltade – men de känns nästan som om de hör hemma i en helt annan pjäs.

Det finns ett frö till en bra föreställning här. Vissa specifika skämt fungerar exceptionellt bra. Andra akten är betydligt starkare än den första; tempot är högre och handlingen har ett driv framåt som gör den mer jordnära, tillgänglig och faktiskt ganska underhållande.

Med ett stramare och mer genomtänkt manus skulle dessa disparata världar av fotboll, engelsk historia och 80-talsmusik mycket väl kunna fungera ihop.

En publik vill gärna veta vad de har satt sig för att titta på – och med tanke på att tidsrese-konceptet introduceras först när det är dags för pausdrinken, spenderar showen halva sin speltid på en landsväg utan vare sig karta eller kompass. Till skillnad från Frank är den här pjäsen inte ute efter att stjäla din dyrbara tid – den är bara precis lika bortkallad.

Recension av James Garden