RECENSION: That Face, Orange Tree Theatre Richmond ✭✭✭

Tim Hochstrasser recenserar Polly Stenhams pjäs That Face som nu spelas på Orange Tree Theatre i Richmond.

Niamh Cusack i That Face. Foto: Johan Perrson That Face

Orange Tree Theatre, Richmond

3 stjärnor

BOKA BILJETTER

Orange Tree Theatre gör ett fantastiskt arbete med att både beställa nya pjäser och väcka liv i verk som fallit i glömska. Ingen kan påstå att Polly Stenhams författarskap som helhet är förbisett, men det har nu gått femton år sedan hennes genombrottsverk – ”That Face” – hyllades av kritiker på Royal Court. Det är därför högst aktuellt att se hur det står sig i en ny uppsättning. Tyvärr måste jag konstatera att jag, trots ett tidvis briljant skådespeleri, förblir tveksam.

Dramat skildrar sönderfallet i en familj där välståndet är lika slående som dysfunktionaliteten. Fadern, Hugh, arbetar som mäklare i Hongkong och lämnade familjen för länge sedan för en ny fru och ett nytt barn. Kontakten med sin tidigare hustru och deras barn sker numera enbart genom ekonomiska bidrag – hans universallösning på alla problem. Samtidigt har hans första fru, Martha, sjunkit djupt ner i ett missbruk av droger och alkohol. Det har gått så långt att sonen Henry tvingats hoppa av skolan för att ta hand om henne; rollerna som förälder och barn är totalt omkastade. Den yngre dottern, Mia, har hållit sig på avstånd, men redan i inledningen ser vi henne spåra ur på ett annat sätt. Tillsammans med en äldre skolkamrat drogar hon en yngre flicka under en nollningsritual på internatskolan. Detta leder till att hon relegeras och att Hugh tvingas återvända till England för att reda ut situationen.

Handlingen kretsar kring en enkel säng som roterar mellan scenerna alltmedan rekvisita läggs till eller tas bort. Den börjar som en prydlig säng i en sovsal och förvandlas snabbt till centrum för Marthas bedagade tillvaro fylld av piller, sprit, cigaretter och ständigt växande sophögar. Eleanor Bulls strama och fokuserade scenografi kompletteras av Jamie Platts skarpa ljusdesign, centrerad kring två cirkelformade lysrör som svävar över händelseförloppet. Som vanligt på Orange Tree är produktionsvärdena ekonomiskt sinnade och man utnyttjar till fullo de fyra entréer som teaterformen ”in-the-round” möjliggör.

Niamh Cusack, Kasper Hilton-Hille, Ruby Stokes och Dominic Mafham. Foto: Johan Perrson

Skådespelarinsatserna är genomgående goda, och vissa är rent utav enastående. I den centrala, bitvis monstruösa rollen som den instabila Martha, växlar Niamh Cusack mellan nervig energi, lismande manipulation, outgrundlig elakhet och bedräglig dimmighet med enorm briljans. Det finns sällan tillräckligt många kvalitetsroller för äldre skådespelerskor, och hon förvaltar verkligen denna möjlighet väl. Lika imponerande är Kaspar Hilton-Hille och Ruby Stokes, båda i sina scendebuter. Hilton-Hille står i centrum i de flesta scenerna och kämpar förtvivlat för att skapa ordning och trygghet i sin mors kaotiska värld. Han får oss att förstå varför han är så ovillig att låta mardrömmen ta slut genom att modern läggs in på en sluten avdelning – det skulle nämligen ta ifrån honom allt värde i hans egna försök att lösa situationen. Mot slutet känner vi tydligt vad priset för hans egen mentala hälsa har blivit av att ha så fruktansvärda föräldrar. På många sätt är han det verkliga offret. Även Stokes levererar en väl avvägd prestation i en roll som först framstår som bortskämd och känslokall, men som i själva verket visar sig vara en försvarsmekanism i en omöjlig situation.

De andra två rollerna är dessvärre något underutvecklade, vilket är en del av förklaringen till varför pjäsen inte riktigt når hela vägen fram. Den äldre skolflickan Izzy spelas med en bister och obehaglig arrogans av Sarita Gabony, men efter en stark inledning försvinner hon plötsligt ur handlingen efter ett flyktigt sexuellt möte med Henry. Det motsatta problemet gäller fadern Hugh, som dyker upp för sent för att hans karaktär ska hinna etableras fullt ut. Hans tidigare handlingar tvingas bära ett tungt förklaringsvärde, men han får lite tid att ge sin bild av historien eller visa ånger. Dominic Mafham gör dock det bästa av det material som finns.

Att pjäsen är skriven av en nittonårig författare är en anmärkningsvärd prestation. Men det finns brister. Utöver obalansen mellan karaktärerna får vi se lite för mycket av Marthas sammanbrott, hur fängslande skådespelarna än gör dessa scener. Tonläget präglas av en skoningslös intensitet av vältalig, inomfamiljär slakt som saknar den nödvändiga dynamiken i tempo. Detta antyder att pjäsen aldrig riktigt lyckas höja sig över sina tydliga förebilder i verk av Coward, Albee och Tennessee Williams.

That Face spelas på Orange Tree Theatre till och med den 7 oktober 2023.