RECENSION: The Lady Vanishes, Richmond Theatre ✭✭✭

Matthew Lunn recenserar En dam försvinner (The Lady Vanishes) på Richmond Theatre, som nu gästar teatern som en del av sin turné i Storbritannien

Ensemblen i En dam försvinner. Foto: Paul Coltas En dam försvinner Richmond Theatre 11 mars 2019

3 stjärnor

Turnéplan i Storbritannien Ett problem med att adoptera en klassiker är hur man ska lyckas överraska sin publik. Många är redan bekanta med handlingen, och det finns en risk att historieberättandet känns antingen daterat eller förutsägbart. Även om En dam försvinner gör ett beundransvärt jobb med att frammana en stämningsfull atmosfär från mellankrigstiden, så rullar berättelsen på i gamla hjulspår under merparten av tiden – med undantag för en härligt kaotisk final.

Pjäsen, som bygger på Hitchcocks klassiker från 1938, utspelar sig på ett tåg från Wien till Zürich, fyllt till brädden med europeiska stereotyper. Den äldre brittiska guvernanten Miss Froy (Juliet Mills) blir vän med Iris (Lorna Fitzgerald), en bekymmerslös ung kvinna på väg hem till London inför sitt bröllop. De möter en metodisk österrikisk läkare (Maxwell Caulfield), två cricket-tokiga överklassherrar (Robert Duncan och Ben Nealon), en humörlös tysk soldat (Joe Reisig) och en uttrycksfull italiensk trollkarl. Plötsligt försvinner Miss Froy, och Iris grips av panik. Men alla nekar till att kvinnan överhuvudtaget funnits på tåget. Iris tvingas reda ut vad som egentligen pågår med hjälp av Max (Matt Barber), en ung man som hon utåt sett avskyr.

Pjäsen är lättsam att titta på och stundtals briljant. Nealon och Duncan tillför genuin värme till sitt radarpar, även när deras skämt faller plattare än en dålig dag på lord’s. Philip Lowries karaktär Eric – en osäker man som oförklarligt nog semestrar med sin älskarinna – bjuder på ett slagkraftigt porträtt av mänsklig svaghet, medan Mills ser till att pjäsens försvunna dam är både charmig och mystisk. Det finns också en stillsam tillfredsställelse i att se mysteriet nystas upp, där Fitzgerald och Barber utvecklar ett fint samspel ju längre pjäsen lider. Ändå saknas ofta den där riktiga Hitchcock-nerven – speltiden på två timmar känns märkligt utdragen med lite för många spänningslösa dialoger och dunkla motiv.

Trots att vissa delar känns vardagliga, avslutas pjäsen med en helt spektakulär energi. Med vacker koreografi och härlig fars-känsla är den sista akten fantastiskt underhållande – vilket mer än väl väger upp för den något otillfredsställande förklaringen till Miss Froys försvinnande. Ensemblen ger verkligen järnet, och varje replik lockar fram antingen flämtningar eller dundrande skratt. Detta visar på en enorm potential för resten av spelperioden, och jag hoppas att produktionen hittar ett sätt att förvalta den kraften genom hela föreställningen.

En dam försvinner är en godhjärtad pjäs, stundtals frustrerande men bitvis inspirerad. Även om narrativet lunkar på i ett makligt tempo, delvis på grund av de något schablonartade karaktärerna, lyfts den av en stabil ensemble – med utmärkta individuella prestationer – och en lysande final.

THE LADY VANISHES – TURNÉ I STORBRITANNIEN