RECENSION: The Normal Heart, National Theatre London ✭✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Larry Kramers pjäs The Normal Heart, som nu får sin första nypremiär i London sedan 1986 på National Theatre.

Ben Daniels och Dino Fetscher i The Normal Heart. Foto: Helen Maybanks The Normal Heart.

National Theatre, Olivier.

30 september 2021

5 stjärnor

Boka biljetter

Driven av vrede, en ilska riktad mot myndigheters och regeringars handlingsförlamning, och kraftigt färgad av egna erfarenheter – Larry Kramers självbiografiska pjäser om aids har nu fått sin första stora London-uppsättning sedan 1986. Resultatet är en häpnadsväckande och hjärtskärande produktion med en ensemble och regi i absolut världsklass. Borta är de ursprungliga aids-rubrikerna och de stigande dödstalen; Dominic Cookes passionerade regi och Vicki Mortimers nästintill tomma scenografi låter replikerna flöda med tydlighet och fart. Det här är en pjäs som sannerligen inte viker ner sig inför mörkret. Utan att avslöja för mycket om hur föreställningen börjar kan jag säga att det är både vackert och fyllt av vördnad.

Liz Carr och Ben Daniels i The Normal Heart. Foto: Helen Maybanks

Pjäsen skildrar aids-epidemin i dess linda i New York och tiden har fått Kramers verk att mogna vackert. Berättelsen bygger på hans egna minnen från att ha grundat The Gay Men's Health Crisis för att sedan tvingas lämna sin egen organisation; karaktären Ned Weeks är i praktiken Kramer själv. Hans raseri riktas mot New York Times bristande bevakning, mot borgmästare Koch, mot den tröga sjukvårdsapparaten, men i slutändan främst mot garderobade homosexuella män. Ben Daniels är briljant som Ned – ett skälvande kraftpaket av känslor, vars intensiva röst aldrig sviker, men som är sårbar när han för första gången blir förälskad i Felix, som kort därefter insjuknar (en hjärtknipande insats av Dino Fetscher). Bitvis, särskilt i första akten, kan Neds argument framstå som gälla och nästan didaktiska, men med dagens ögon ser man hur skickligt Kramer skrev argumenten mot sig själv. Tiden har också gjort att vi kan skratta mer fritt åt pjäsens pricksäkra humor, ofta levererad av Danny Lee Wynters underbart kaxiga sydstats-queen Tommy. Liz Carr är utmärkt som Dr. Emma Brookner som tvingas förmedla beskedet ingen vill höra: "Säg åt bögarna att sluta ligga". Parallellerna till vår egen pandemi är kusliga, där budskap om förnekelse och konspirationsteorier återigen florerar. Som Neds bror Ben ser vi Robert Bowman i en ömsint roll; han bygger ett hus för två miljoner dollar medan hiv-organisationer kämpar för varje liten slant, och syskonkärleken lyser igenom i varje scen.

Robert Bowman i The Normal Heart

Andra akten är full av kraftfulla tal som träffar rakt i hjärtat och väcker kampviljan för jämlikhet i själen. Det politiska är personligt i varje rad, och ensemblen tar sig an utmaningen på ett fantastiskt sätt. Enkla musikval förstärker texten där det behövs, och tragedin känns intim trots den stora Olivier-scenen; uppsättningen är fenomenal på att dra in publiken i nuet. När It’s A Sin sändes tidigare i år frågade många män i 30-årsåldern mig: "Var det verkligen så där?". Svaret är ja, precis så var det. Här är beviset. En vacker, gripande nypremiär med några av de bästa skådespelarinsatserna du lär få se i år.

Daniel Monks, Danny Lee Wynter och Henry Nott. Foto: Helen Maybanks