RECENSION: The Phantom Of The Opera, Her Majesty's Theatre London

The Phantom Of The Opera har återvänt till Her Majesty's Theatre. Efter att ha följt showen från sidlinjen medan producenterna tvistade om framtiden för Hal Princes hyllade uppsättning, var Douglas Mayo ivrig att få återse Fantomens lya på Her Majesty's Theatre i London för att se vad som blivit av det "briljanta originalet".

Killian Donnelly och Lucy St Louis i The Phantom Of The Opera. Foto: Johan Persson The Phantom Of The Opera

Her Majesty's Theatre

4 stjärnor

Boka biljetter till The Phantom Of The Opera

Under vad som bara kan beskrivas som ett år av elände för teatervärlden, chockades fansen när Cameron Mackintosh meddelade att The Phantom Of The Opera inte skulle återvända när Londons teatrar öppnade igen. Den trettiofem år långa rekordsviten för denna hyllade publikfavorit såg ut att sluta med en viskning.

Men The Phantom Of The Opera öppnade igen den 22 juli 2021 på Her Majesty's Theatre, och jag kände personligen lika delar bävan och hopp om att en föreställning som gett mig några av mina rikaste teaterupplevelser runtom i världen skulle klara sig igenom pandemin redo att spelas i ytterligare trettiofem år.

Först lite bakgrund. Andrew Lloyd Webbers The Phantom Of The Opera är för närvarande den musikal som spelats näst längst i West End och den som spelats allra längst på Broadway. Den regisserades ursprungligen av Hal Prince (som även regisserade Evita), koreograferades av Gillian Lynne (som gjorde succé med Cats) och scenografi samt kostym skapades av Maria Bjornson. Maria var en magiker som tog den tomma scenen (Hals ökända "black box") och skapade de mest överdådiga miljöer där Fantomen kunde gäcka och skrämma ägarna och artisterna på Opera Populaire.

Det sägs att The Phantom Of The Opera var ett hjärteprojekt för Andrew, och den påkostade produktionen blev en världssuccé. Med texter av Richard Stilgoe och en ung textförfattare vid namn Charles Hart, skapade det kreativa teamet något magiskt som har stått sig genom decennierna.

Ensemblen i The Phantom Of the Opera. Foto: Johan Persson

Tyvärr finns varken Hal, Maria eller Gillian kvar hos oss, så en ny generation kreativa förvaltare har tagit vid. Den amerikanske regissören Seth Sklar-Heyn har fått sällskap av Chrissie Cartwright och Matt Kingley, som har återskapat och anpassat Gillian Lynnes koreografi respektive Maria Bjornsons scenografi och kostym.

Det var en fröjd att se den nya ensemblen ta sig an denna älskade show. Killian Donnellys Fantom var passande hotfull och lika delar förtjust i som besatt av sin musa, Christine. Under större delen av föreställningen hörde jag en helt ny röst från Killian – en fyllig, vacker röst med mindre av den rock-karaktär vi blivit vana vid på senare tid. Music Of The Night var magnifik, en vacker kontrast till den närgångna, sexuella koreografin som skapar en obehaglig spänning när Christine är under Fantomens inflytande. Det är en solid tolkning av en komplex karaktär som måste göra avtryck på publiken med minimal scentid, och han lyckas.

Lucy St Louis är en frisk fläkt som Christine Daaé, med en änglalik röst när hon terroriseras och förföljs psykologiskt av Fantomen. Lång och med en aristokratisk framtoning blandat med ett stänk av bravur, är Rhys Whitfields Raoul nära perfektion i kärleksduetten All I Ask Of You.

Det bjuds också på minnesvärda insatser från Saori Oda (Carlotta), Matt Harrop (Firmin) och Adam Linstead (André). Det var härligt att se dem ta sig an det vokala nystan som är Prima Donna. Det är ett nummer som kräver naturlig röstkontroll, skådespelartalang och en ljudtekniker i toppform för att Charles Harts text ska gå fram tydligt. Jag kan glatt konstatera att det här var det närmaste perfektion jag sett på många år.

Francesca Ellis behåller Madame Girys stelhet och mystik. Hon skrämmer slag på mig ibland, så obehaglig. Vem går egentligen på maskerad utklädd till sig själv!

Jag är inte helt säker på hur han lyckades, men regissören Seth verkar ha tillåtit den inneboende humorn och det övergripande dramat att ta plats igen. Det öppnade upp för en komik jag glömt fanns där, med mer subtila skratt från publiken än jag minns från tidigare besök. Det var också fint att se Gillians bakom kulisserna-ögonblick, som hennes Degas-liknande ballerinor, bevarade.

Så vad har förändrats? Marias ursprungliga prosceniumbåge är borta, ersatt av en slimmad version som är funktionell men ser lite för flashig ut. Den världsberömda ljuskronan är ny med en design som känns modernare. Marias fantastiska bevingade segerstudier (Winged Victories) som prydde toppen av bågen i tre decennier – och där Fantomen magiskt sänktes ned i slutet av All I Ask Of You – bjuder inte längre på den överraskningen. Så synd!

Killian Donnelly i The Phantom Of The Opera. Foto: Johan Persson

Många fans vet att hela Londonproduktionen från dag ett använde teaterns viktorianska scenmaskineri, där personalen manuellt vevade upp ljusen genom golvet när Fantomen och Christine stiger ned i hans lya. Det är en av de mest teatraliska scenövergångarna i musikalhistorien, och tack och lov är den kvar, även om jag har hört att den numera är automatiserad. Det är en bedrift att Marias vision förblev i stort sett intakt i 35 år – det är nästan unheard of.

Produktionen verkar ha haft en del problem med timing i det tekniska trolleriet, vilket förhoppningsvis rättas till när föreställningen satt sig. Övergången från auktionen till Hannibal kändes som om scenografin tog slut för tidigt eftersom den omsorgsfullt designade ridån rörde sig för snabbt, medan en märklig del av det nya prosceniet verkade helt borttappad i tomrummet. Däremot verkade ljuskronans fall haka upp sig och tog god tid på sig efter Fantomens rasande startskott. Marias segergudinnor har nu ersatts av en Pegasus som tyvärr ser lite smått fånig ut istället för hisnande på grund av hur den manövreras.

I övrigt tappar produktionen aldrig i tempo. Raouls språng är fortfarande lika spektakulärt och Masquerade-numret är en imponerande öppning på akt två. Mick Potters surroundljud skapar den rätta kusliga stämningen, och Simon Lees orkester gjorde ett gedigent jobb med Fantomens storslagna musik – men faktum kvarstår att man med 14 färre musiker märker en tydlig skillnad. Som musikalälskare har jag enorm respekt för de artister som utgör orkestrarna i West End. I takt med att orkestrarna krympt genom åren sörjer jag förlusten av dessa musiker, särskilt i just denna uppsättning. Jag kommer aldrig att glömma ljudet av Fantomens ursprungliga orkestrering på cirka 27 man; dess slagkraft matchas bara av den dynamiska ouvertyren till Love Never Dies, som jag tvivlar på att vi någonsin får höra live igen. Det är en förlust för oss alla!

Jag tog med mig en person som aldrig sett Fantomen tidigare den kvällen jag var där, och han älskade föreställningen. Själv har jag sett showen vid upprepade tillfällen i över 30 år i London, New York, Sydney, Melbourne och Las Vegas, och har gladeligen betalat för mina biljetter de flesta gånger. Om du inte har sett showen (ja, det finns faktiskt folk som inte har det) – gå och bilda dig en egen uppfattning. Under många, många år har jag beundrat hur man bibehållit en hög internationell produktionsstandard, men frågan är om mindre verkligen är mer? Fantomen har alltid fungerat för mig för att det visuella spektaklet perfekt kompletterat materialet. Men nu, för mig personligen, är jag inte helt övertygad ännu.