Sedan 1999

Trovärdiga nyheter och recensioner

26

år

det bästa från den brittiska teaterscenen

Officiella biljetter

Välj dina platser

Sedan 1999

Trovärdiga nyheter och recensioner

26

år

det bästa från den brittiska teaterscenen

Officiella biljetter

Välj dina platser

  • Sedan 1999

    Trovärdiga nyheter och recensioner

  • 26

    år

    det bästa från den brittiska teaterscenen

  • Officiella biljetter

  • Välj dina platser

NYHETER

RECENSION: Tom Molineaux, Brockley Jack Theatre ✭✭✭

Publicerat

Av

julianeaves

Share

Tom Molineaux Brockley Jack Studio 25 maj 2017

3 stjärnor

BOKA BILJETTER

Det är alltid ett nöje att besöka denna driftiga och välkomnande fringe-teater, harmoniskt belägen i den historiska och prisvärda puben som bär sitt namn efter en av södra Londons mest ökända stråtrövare.  Här kan man njuta av de generösa faciliteterna – med gott om sittplatser både inomhus och utomhus i en av de två trevliga ölträdgårdarna (en för rökare, en för icke-rökare) - för att avnjuta, som jag gjorde, en saftig ryggbiff med al dente-grönsaker och smörslungad färskpotatis, allt nedsköljt med en pint av husets delikata 'Brockley Jack Ale' för under £14.  Man kan sedan dra sig tillbaka till sofforna i loungen för en kopp kaffe innan man rör sig vidare mot teatersalongen på baksidan.  Och vilken plats passar bättre för denna egenproduktion – som just nu turnerar bland mindre teatrar i området (och en nära Blackburn) – som handlar om en av brittisk sportshistorias första svarta superstjärnor, den formidable tungviktsboxaren i titeln?

Tom Molineaux var en kraft att räkna med.  Som afroamerikan, liksom Bill Richmond före honom, hade han blivit fri efter tidigare slaveri och såg fler möjligheter i England än i sitt hemland USA. Han sökte sig till London där han – till skillnad från Richmond – upplevde en kometkarriär, följt av en snabb nedgång i alkoholism som lämnade honom utfattig och hemlös i en irländsk garnison vid den ringa åldern av 34 år.  Det är lätt att förstå varför en sådan karaktär lockar.  Lyckligtvis dokumenterades mycket av hans historia noggrant av den irländske sportjournalisten Pierce Egan, vars hängivna entusiasm för den brutala bare-knuckle-boxningen resulterade i en berg av källmaterial. Från detta har Brockley Jacks konstnärliga ledare Tom Green destillerat nog med innehåll för en 80-minuters pjäs för två skådespelare: författaren och föremålet för hans fascination.

Så långt känns det lovande.  Dessutom har den andra konstnärliga ledaren, Kate Bannister, regisserat verket och skapat en enkel men flexibel scenlösning, där scenografen Francis Alston har skapat en atmosfärisk miljö; även om Bannister kanske kunde ha utnyttjat scenrummet mer expressivt.  Ljusdesignen står William Ingham för, ljudet Jack Barton, de snygga tidstrogna kostymerna Martin Robinson och – mest fantastiskt av allt – de livfulla och övertygande fajterna är koreograferade av RC Annie. Rollbesättningen av den muskulösa Nathan Medina i huvudrollen skänker en kraftfull trovärdighet till karaktären, och Brendan O’Rourke bidrar med en uppfriskande kontrast som den jämförelsevis spinkige reportern.   Vidare har produktionen framgångsrikt engagerat lokalsamhället, inklusive flera boxningsklubbar, vilket utan tvekan har bidragit till dess framgång med att säkra finansiering från anrika instanser.  Som ett ”projekt” är det därmed beundransvärt.

De verkliga utmaningarna är dock mindre praktiska och mer estetiska.  När man skildrar en boxares liv är det svårt att inte fastna i fällan att skriva något som i praktiken blir ”och sedan mötte jag…”.  Tyvärr, trots skådespelarnas och det kreativa teamets stora ansträngningar, lyckas manuset inte undvika tendensen att presentera ett urklippsarkiv med de största ögonblicken från Molineaux sportkarriär.  Det finns visserligen några snygga och intressanta videoklipp (tack vare Timothy Stubbs-Hughes) som antyder en djupare utforskning av de brutala sanningarna bakom denna form av sport, men Greens manus får bara liv ibland på samma plan.  Trots att paret pratar nästan oavbrutet upplevs de i slutet av pjäsen lika svårfångade och mystiska som i början.  En mer problematisk svaghet är beslutet att ha Egan som en av rollerna.  Det bjuder på begränsat dramatiskt intresse att höra en sportjournalist läsa högt ur sina egna texter.  Kanske hade en mer spännande teaterupplevelse varit att se Richmond och Molineaux på Richmonds gym (där gäster som Lord Byron figurerade).  Vem vet?  Som det är nu känns detta mindre som en pjäs och mer som en illustrerad föreläsning.  Lyckligtvis är männen som håller föreläsningen fantastiska att titta på.

Spelas till 3 juni

BOKA BILJETTER TILL TOM MOLINEAUX

Share this post:

Share this post:

Få det bästa från den brittiska teatervärlden direkt till din inkorg

Var först med de bästa biljetterna, exklusiva erbjudanden och de senaste nyheterna från West End.

Du kan nu00e4r som helst avsluta din prenumeration. Integritetspolicy

FÖLJ OSS