RECENSION: Wish List, The Royal Court ✭✭✭✭

Erin Doherty som Tamsin Carmody och Joseph Quinn som Dean Carmody i Wish List. Foto: Jonathan Keenan Wish List

The Royal Court

13 januari 2017

4 stjärnor

BOKA BILJETTER

Katherine Sopers pjäs, som vann Bruntwood-priset 2015, utforskar dagens Storbritannien och osäkra anställningsvillkor genom syskonen Tamsin och Dean. Hon packar lådor på ett lager under strikta, och enligt min mening orealistiska, målkrav och en skoningslös tidspress. Telefoner är förbjudna på arbetsgolvet, lunchen är exakt 30 minuter och två toalettbesök om dagen ifrågasätts. Dean är bunden till hemmet av tvångssyndrom och strikta ritualer han måste följa. Han förklaras arbetsför och får sitt bistånd indraget, vilket innebär mer pappersarbete och överklaganden – allt medan Tamsin är under press att packa snabbare och försöka hitta stöd.

Joseph Quinn som Dean Carmody och Erin Boherty som Tamsin Carmody i Wish List. Foto: Jonathan Keenan

Att unga människor utsätts för denna stress och tvingas kämpa mot en tsunami av pappersarbete och regler gestaltas vackert av ensemblen. Erin Doherty är fullständigt fängslande som Tamsin, med en vacker sårbarhet som hålls samman av en vilja av stål när hon försöker hålla sig optimistisk, stark och flytande. Hoppet i hennes ansikte när möjligheten – hur avlägsen den än är – dyker upp om att få sitt hemska jobb fastanställt och därmed en löneförhöjning, är hjärtskärande. Joseph Quinn som Dean är lika kraftfull och är på scenen redan när publiken kommer in; han utför då en av de många ritualer han behöver för att överleva dagen. Beckett skulle ha känt igen den rutinmässiga förtvivlan som dessa karaktärer befinner sig i. Som arbetsledare på fabriken är Aleksander Mikic perfekt som chefen som slaviskt följer reglerna och ansträngningslöst häver ur sig företagssnack i sina försök att öka produktiviteten, samtidigt som han bara ger Tamsin små spillror av hopp. Om allt detta låter för tungt ger Shaquille Ali-Tebuah en underbar prestation som arbetskamraten Luke, 16 år och med egna framtidsplaner, som inleder en trevande relation med Tamsin.

Erin Doherty som Tamsin Carmody i Wish List. Foto: Jonathan Keenan

Känslan pjäsen lämnar efter sig är först och främst en av ömhet. Tamsins tålamod med sin bror övergår ibland i frustration, men kärleken förblir intakt, och spåren av sorgen efter deras mor lägger till ytterligare ett lager av svärta. Det finns en underbar scen mellan Tamsin och Luke, där Kit-Kat och Meatloaf kommer att få ditt hjärta att smälta; det här är så ungdomsliv borde skildras, inte genom slavarbete på ett framtidslöst fabriksjobb. Det är en värld där tillagandet av en kopp te är en handling av ren kärlek. Men då arbetsledaren är den enda auktoritetsfiguren, rasar pjäsen inte mot systemet – det kanske bara är Ken Loach förunnat nuförtiden. Det finns ingen representant från myndigheterna, ingen som syskonen kan ställa till svars, och även om beslut fattade på avstånd via kalla brev är känslokalla, skulle mer direkt konflikt ha höjt insatserna ytterligare. Men det finns scener där manuset vibrerar av förtvivlan, och regissören Matthew Xia sätter tonen perfekt med en utmärkt scenografi av Ana Ines Jabares-Pita, där delar av fabriken och lägenheten vävs samman på ett avslöjande sätt. Nästa gång jag beställer varor online kommer det att vara svårt att inte tänka på människor som Tamsin och Luke.

Spelas till 11 februari 2017

Foton: Alastair Muir

BOKA BILJETTER TILL WISH LIST PÅ THE ROYAL COURT

Shaquille Ali Yebuah som Luke Mburu i Wish List. Foto: Jonathan Keenan