RECENSION: Richard II, RSC ✭✭✭✭

Richard II

RSC Stratford-upon-Avon / The Barbican

16 november 2013

4 stjärnor

Jag kan inte minnas att jag någonsin sett en Shakespeare-uppsättning så utsökt som Gregory Dorans underbara Richard II, som gav sin sista föreställning på Royal Shakespeare Theatre ikväll innan den flyttar till Barbican för London-säsongen. Mer spännande, mer medryckande, mer passionerad, roligare, mer magisk eller mer fängslande – ja, kanske, men det här är utan tvekan den mest utsökta.

Och eftersom det är Dorans första uppsättning sedan han tillträdde som konstnärlig ledare för RSC, lägger den ribban extremt högt.

Stephen Brimson Lewis scenografi är enkel och sublim, och etablerar exakt rätt stämning och plats för handlingen; Tim Mitchells ljussättning är stämningsfull och förhöjer varje scen; Paul Englishbys musik är häpnadsväckande, ljuvlig och helt perfekt. Den sätter med osviklig tydlighet balansen mellan det moderna och det medeltida, vilket utgör tidsepoken för hela produktionen. Det är en sällsynt harmoni av alla de konstnärliga element som krävs för att skapa en komplett och djupt tillfredsställande helhet.

Denna version börjar i en katedral med den mördade Gloucesters kista i centrum, och hans förtvivlade änka framstupa över den. Flera musikaliska sekvenser skapar en känsla av ceremoni, protokoll, makt och passion när ensemblen samlas bakom och runt kistan. Stillheten och den intensiva känslan av bävan är påtaglig.

David Tennant gör entré med svallande kungliga lockar och svepande praktklädnader. Han lyssnar till trion av unga män som ger honom råd, låter blicken vandra mot en annan, och med riksäpple och spira i ett fast grepp etablerar han obesvärat denna feminina, plågade och osäkra monark – en man som njuter av glansen och ståten men som inte är vuxen uppgiften som beslutsam regent.

Redan från de första replikerna finns en tydlighet i textbehandlingen – den här uppsättningen berättar den sorgliga historien om Richard och Henry klarare och renare än någon annan jag sett.

Tennant är närmast mirakulös – inte ett spår syns av hans Doctor Who, hans Hamlet, Berowne eller Benedick. Han är rolig, genial, nyckfull, intensiv, lättsinnig, beräknande, ångerfull och besegrad – men ändå aldrig en gnällig eller svag kung.

Hans Richard II är djupt osäker och tillitsfull men samtidigt hemlighetsfull; hans tragiska brist är oförmågan att vara hård. Ögonblicket då han kysser Aumerle (Oliver Rix i högform) är lika gripande som något annat hos Shakespeare, då det sker precis före hans fall och därmed representerar hans sista stund av egen åtrå.

Rollbesättningen är solid, nästan varenda skådespelare är perfekt.

Michael Pennington är en magnifik John av Gent, och hans berömda tal om "detta andra Eden" (This Sceptr'd Isle) är helt enastående. Jane Lapotaire är gudomlig som den sörjande Lady Gloucester och får varje ord i sin scen att bulta och vibrera av smärta och innebörd.

Som York är Oliver Ford Davies underbar och dråplig, och han levererar rättmätig indignation och sorg när det krävs. Vi ser också förstklassiga insatser från Sam Marks, Edmund Wiseman, Keith Osborne, Sean Chapman, Antony Byrne, Miranda Nolan och Simon Thorp.

Som Bolingbroke ger Nigel Lindsay en stabil prestation, men den saknar en viss vokal lyster; i synnerhet missar han helt de känslomässiga möjligheterna i slutscenen. Men för det mesta fungerar hans vresiga dunder och brak väl.

Emma Hamilton är den enda falska tonen; hennes drottning lämnar inget bestående intryck, men det spelar knappast någon roll.

Det finns en enorm detaljrikedom i regin, särskilt i interaktionen mellan de olika grupperingarna, och känslan av den makt som Bushy, Bagot och Greene besitter är tydlig och talande.

Abdikationsscenen är fullkomligt hypnotisk och visar Tennant när han är som allra bäst, lika eldfängd som bräcklig.

Helt välförtjänt fick ensemblen stående ovationer på RST – en ovanlig syn i Stratford-upon-Avon. Detta är en häpnadsväckande klar och vacker uppsättning av en pjäs som ibland kan verka snårig och som egentligen saknar hjältar.