KRITIKERVAL 2016: Paul T Davies

Vi bad våra recensenter att blicka tillbaka på 2016 och utse några av årets mest framstående uppsättningar.

Paul T Davies svarade enligt följande:

1. Kenny Morgan

En välstrukturerad, naturalistisk och vackert framförd pjäs blir mitt val som 2016 års bästa nya verk. Kenny Morgan var dramatikern Terence Rattigans verkliga älskare, som efter att hans liv gått i spillror när han lämnat Rattigan, valde att avsluta sitt liv framför en gaskamin. Som ett resultat av detta skrev Rattigan pjäsen The Deep Blue Sea, som inleds med att hjältinnan Hester Collyer försöker gasa ihjäl sig. Mike Poultons pjäs är på många sätt den historia som Rattigan aldrig kunde ha skrivit. Centralt för produktionen var Paul Keatings kraftfulla och gripande tolkning av Kenny Morgan – för mig årets manliga skådespelarinsats. Men hela ensemblen var fantastisk, scenografin perfekt och manuset skimrade av en återhållsam, tragisk värdighet. Jag hoppas fortfarande att den får sättas upp i West End.

2. En midsommarnattsdröm (Shakespeare's Globe)

Emma Rice, en av Storbritanniens främsta regissörer, tog med sig all den uppfinningsrikedom och spelglädje man förknippar med hennes kompani Kneehigh och fick Shakespeares klassiker att kännas som en helt ny pjäs. Med en rollbesättning som var både färgblind, könsblind och åldersblind, var produktionen en ren fröjd från början till slut. Hantverkarna porträtterades av Globes publikvärdar (där Botten var ansvarig för hälsa och säkerhet), Puck var beväpnad med vattenpistoler, Helena blev Helenus, och det samkönade paret kastade nytt ljus över de ofta ganska tröttsamma älskande i skogen. Det var nyskapande och omvälvande; jag blev djupt rörd när publiken, full av skolklasser, jublade åt den samkönade kyssen. Trots detta verkar styrelsen aldrig tidigare ha sett en Emma Rice-produktion, för de har nu tvingat bort henne. Se till att uppleva allt hon gör på Globe under hennes andra och sista säsong 2017, och låt de ökade biljettintäkterna tala för sig själva. Hon blir en svår efterföljare att matcha.

Foto: Mark Douet 3. Iphigenia in Splott (National Theatre)

Denna uppsättning, som hade premiär på Sherman Theatre i Cardiff och spelades på National Theatre under sin turné, var en enkvinnas-tour-de-force av Sophie Melville – årets bästa kvinnliga rollprestation. Effie är typen av ung kvinna man skulle byta sida av gatan för att undvika: hårdbarkad, berusad, högljudd, aggressiv och arbetslös. Hennes liv förändras när hon möter en skadad soldat på en klubb. Hittills inget speciellt. Men den tragedi som sedan utspelar sig blir till ett vredgat stridsrop mot besparingar inom vården och åtstramningspolitik, och dramatikern Gary Owen förvandlar i slutscenerna denna kvinna till en revolutionär. Perfekt teater: intelligent, gripande och djupt angelägen. I sommar samproducerar Owen och Sherman pjäsen Killology på Royal Court. Jag har en känsla av att det är något man absolut inte bör missa.

Jacqui Dubois, Denise Gough och Sally George i People, Places and Things. Foto: Johan Persson 4. People, Places and Things (West End)

Eftersom jag inte kan skilja dem åt, blir detta antingen en delad tredjeplats eller ett extra bidrag! Jag var lite sen till festen men såg Duncan McMillans mästerverk under dess spelperiod i West End. Berättelsen om en missbrukande skådespelerska och hennes väg mot tillfrisknande lekte ständigt med gränsen mellan verklighet och teater, och innehöll DEN rollprestationen av Denise Gough. Hon lämnade aldrig scenen, var helt trollbindande, och ingen annan borde ha kunnat vinna det där Olivier-priset. Ensemblen höll samma höga nivå och detta var en oförglömlig kväll på teatern.