RECENSION: All Aboard, Electric Theatre Guildford ✭✭✭✭✭

All Aboard

Electric Theatre, Guildford

Torsdag den 25 september 2016

5 stjärnor

Alex Parker och Katie Lam är en exceptionell duo när det gäller att skriva musikaler. De har varit vänner sedan barnsben och det senaste paret åren har de börjat komponera låtar tillsammans – låtar som har vuxit till fullfjädrade föreställningar. För två år sedan lanserades deras första musikal, 'Amateur Dramatics', i en ambitiös amatörproduktion på Alex välbekanta hemmaplan, den vackra Electric Theatre vid flodkanten. Efter en konsert med sånger till 'The Railway Children', och med hundratals låtar i bagaget, befinner sig teamet nu i en period av självsäker och snabb utveckling. 'Amateur Dramatics' ska just påbörja professionella workshops, och precis enligt tidtabell kommer nu deras nästa fullängdare, presenterad med än större glans av professionella kreativa team, tekniker och musiker. Resultatet är oerhört imponerande.

Handlingen utspelar sig på ett kryssningsfartyg 1975, fyllt med underhållande och färgstarka karaktärer bland både besättning och passagerare. Det är i personporträtten som Parker och Lam verkligen briljerar: 21 olika original, var och en en tydlig arketyp från klassisk brittisk komedi, paraderar över däcken och genom salonger och hytter, alla med en fascinerande historia att berätta. Det är en föreställning som är perfekt utformad för att visa upp talangen hos ett entusiastiskt och ambitiöst amatörsällskap, och det syftet fylls med bravur. Det skapas en känsla av en samspelt ensemble genom de ständiga växlingarna mellan olika historier, vilket gör att ingen karaktär tar över helt. Denna driftiga duo producerar sina egna verk, men de gör det med stor respekt för de konventioner och den värld som deras konst vuxit fram ur.

Partituret fördelas likaså demokratiskt över den stora rollistan och skänker charm åt alla de olika känslomässiga resor som invånarna på fartyget gör. På så sätt påminner det om en gammaldags revy-baserad 'musical comedy', och det är knappast förvånande: Alex och Katie älskar den formen och använder den gärna för att beskriva sitt arbete. Det fungerar utmärkt. Det ger dem möjligheten att skapa rent ut sagt ljuvliga musiknummer som på ett förtjusande sätt skildrar förväntan, spänning, kärlek, frustration, förlust och saknad – livets stora komedi. Låtlistan bjuder på särskilt välformade melodier med skickligt varierade och ofta rörande effektiva texter.

Den hymnliknande öppningen, 'The Most Wonderful Ship', är iscensatt med West End-finess och visar författarnas förmåga att skriva för den kommersiella marknaden. Den följs av en rad karaktärsnummer – fartygsägarens slagkraftiga 'I Want More', den fyndiga ensemblesången 'Take It In' och den överraskande duetten 'It's Not The Same' – vilket understryker författarnas mångsidighet. Verket rymmer allt från disco-showstoppern 'Close The Door' till det utsökt bittersöta ”11 o'clock number” 'It Doesn't Matter Now'. Som konstnärligt visitkort är detta svårslaget. Detta musikaliska bidrag står sig betydligt starkare än mycket annat som letar sig ut på marknaden idag.

Men den stora skillnaden ligger i manuset. Katie har ett fantastiskt öra för dialog och hennes text är en ren fröjd att höra. Genom att fläta samman influenser från allt från 'Anything Goes' och 'The Gay Divorce' till klassiska Ealing-komedier, 'Carry On'-filmer, brittiska situationskomedier och komiker som Victoria Wood, formar och böjer hon skickligt troper, idiom och vokabulär efter sina behov. Det är en ren njutning att bara få hänga med på resan. Karaktärsgalleriet är enormt och varje figur är så fängslande att man, när de väl har ordet, skulle kunna tro att just de är huvudpersonen i sagan. Och varje karaktär får mycket att säga, vilket påverkar föreställningens längd: för att vara en lättsam musikalisk komedi är den generöst tilltagen.

Jag misstänker att när teamet väl bestämmer sig för att det är dags för det stora professionella genombrottet – och den stunden verkar inte vara långt borta – så kommer de veta exakt hur de ska gå till väga. De är sanna proffs. Alex, med sina meriter som respekterad kapellmästare för en bred repertoar (för närvarande på Queens Theatre med Les Mis), och Katie med sin bakgrund i näringslivet, är människor som vet hur man når resultat.

Under tiden kan vi njuta av denna betagande produktion av Charlotte Conquest, fylld av knivskarpa karaktärstolkningar och smidiga övergångar, assisterad av Indiana Collins. Den snygga scenografin och ljussättningen står den geniale Declan Randall för. Jordan Lee Davies gör en utmärkt debut som koreograf, med gott stöd av Jessica Burrage. Sara Scott har på ett läckert sätt återskapat 70-talets estetik i sina många kostymer, och Sam Cox och Lauren Appleby har lyckats med det stora ansvaret att få till hår och peruker helt rätt. Det maffiga ljudet står Andrew Josephs för, och genom det hör vi inte bara ensemblens fantastiska röster utan även Martin Higgins orkestrararrangemang. Martin är den ”tredje mannen” i denna starka författarkombo, och här låter hans arbete helt suveränt i händerna på det band som Parker har satt ihop av West Ends bästa musiker. Man hör sällan professionella orkestrar spela så här bra, för att inte tala om amatörband.

Och ensemblen, som ger allt i sång och dans, gör föreställningen till det underverk den är: en sprudlande utekväll och samtidigt en milstolpe i utvecklingen för ännu ett betydande brittiskt musikalteam. Det ska bli spännande att se vad de gör härnäst.

Foton: Darren Bell