RECENSION: Amour, Charing Cross Theatre, London ✭✭✭✭

Danny Coleman-Cooke har sett Amour, musikalen av Michel Legrand och Jeremy Sams, som nu spelas på Charing Cross Theatre.

Ensemblen i Amour. Foto: Scott Rylander Amour

Charing Cross Theatre

9 maj 2019

4 stjärnor

Boka nu Amour är utan tvekan min favorit bland musikalhistoriens stora floppar. Jag njöt så mycket av Royal Academy of Musics enastående studentuppsättning för fyra år sedan att jag så fort jag kom hem dammsög internet efter en inspelning (som visade sig vara förvånansvärt svår att få tag på).

Många lyssningar senare är det fortfarande ett av mina favoritpartiturer och jag har alltid känt att det var en orättvisa att den fick ett så svalt mottagande på Broadway, där den lades ner efter bara två veckor.

Därför blev jag förtjust när jag hörde att Amour skulle komma till London för sin första professionella uppsättning i Storbritannien. Som textförfattaren Jeremy Sams medger i programbladet var Amour för nyckfull och intim för en stor Broadway-teater, och den känns mycket mer hemma under järnvägsvalven på Charing Cross.

Gary Tushaw i Amour. Foto: Scott Rylander

Musiken av den Oscarsbelönade kompositören Michel Legrand (som sorgligt nog gick bort tidigare i år) är en absolut fröjd och får liv på ett enastående sätt av Jordan Li-Smiths band. Legrands låtar är karaktäristiskt drömska och förtrollande, med en rad medryckande melodier.

Musiken förstärks av Jeremy Sams kvicka och intelligenta texter. Det bjuds inte bara på geniala rim (som ”seen conferring with Hermann Goering” och ”When I saw you at your desk/ I thought that you were Kafka-esque”), utan det finns också tillräckligt med humor och cynism i texterna för att hålla föreställningen jordnära och förhindra att den blir för sentimental.

Ensemblen i Amour. Foto: Scott Rylander

En genomkomponerad musikal är ingen enkel bedrift, men föreställningen rör sig framåt med fart, en skicklig blandning av vemod och humor och en oväntat bittersöt final som överraskade publiken.

Föreställningens stjärna är Dusoleil (Gary Tushaw), en vänlig men trist kontorist som upptäcker att han kan gå genom väggar. Det är inte lätt att skapa en engagerande karaktär av någon som beskriver sig själv som ”en simpel tjänsteman, inte värd att nämna”. Men Tushaw lyckas brilj amant, med en kraftfull sångröst och en osviklig känsla för komisk tajming.

I övrigt är Anna O’Byrne som vanligt briljant i rollen som Dusoleils hjärtevän Isabelle, och Elissa Churchill axlar flera roller med bravur som en del av ensemblen.

Elissa Churchill och ensemblen i Amour. Foto: Scott Rylander

Min enda invändning mot produktionen är att den bitande satern alltför ofta får ge vika för slapstick, vilket berövar vissa av de komiska scenerna deras slagkraft.

Till exempel är låtarna ”Office Life” och ”Duseoli’s Revenge” båda vassa satirer över arbetslivet, i mitt tycke i samma anda som Terry Gilliams Brazil.

Det fanns dock en tendens till överspel och buskis i både agerande och koreografi (särskilt hos chefen, spelad av Steven Serlin), medan ett mer återhållsamt spel hade kunnat lyfta humorn i Sams texter mer effektivt.

På det hela taget är detta dock en glädjefylld uppsättning som verkligen kommer till sin rätt som en intim kammarmusikal. Genom att kombinera gallisk charm och elegans med syrlig brittisk kvickhet blir Amour en förtrollande kväll; se den medan du kan.

BOKA BILJETTER TILL MUSIKALEN AMOUR