RECENSION: Beautiful, Stephen Sondheim Theatre, ✭✭✭✭✭

Beautiful

Stephen Sondheim Theatre

13 januari 2015

5 stjärnor

BOKA BILJETTER Det finns ett fantastiskt ögonblick i Buddy, musikalen om Buddy Hollys liv, när han och en kollega skapar ett riff som förvandlas till hitlåten Everyday; det är ett spännande, teatralt ögonblick sprunget direkt ur musiken. Den magnifika Jersey Boys hade ett liknande ögonblick när kompet till Can't Take My Eyes Off You spelades om och om igen medan bandet letade efter en finansiär och publiken undrade vad det var som hände. Beautiful: The Carole King Musical bjuder på ett liknande musikaliskt magiskt ögonblick som leder fram till den extraordinära A Natural Woman.

Det kröner en rad magiska musikaliska stunder i en förtjusande föreställning som sprudlar av glädje, liv – och musik.

Den spelas nu på Stephen Sondheim Theatre på Broadway, där den hade officiell premiär den 12 januari 2014, och kommer snart till London. För en föreställning som har spelats i ett år är den i strålande form – tight, rapp och helt suverän. Inte en enda person går på halvfart; alla är helt uppslukade av verket och varenda röst sitter som gjuten. Det är ett rent nöje från början till slut.

Jukebox-musikaler blir ofta hånade, ibland med all rätt. Det är dock svårt att se detta som ”bara” en jukebox-musikal; den berättar livshistorien om Carole King som var, och är, en produktiv låtskrivare som definierade en hel generation. Hennes låtar är visserligen hits i sin egen rätt, men här utgör de ryggraden. De är inte inkluderade bara för att de är bra låtar – de är här för att de är de exakt rätta låtarna för berättelsen. Ingenting skaver; allt samverkar med en synkronicitet som vissa musikaler med nyskriven musik bara kan drömma om.

Historien följer Carole Kings yrkesliv – hennes låtskrivarpartnerskap med Gerry Goffin, med- och motgångarna i arbetet med musikförläggaren och producenten Don Kirshner, och vänskapen med det konkurrerande teamet Cynthia Weil och Barry Mann, vars låtar också medverkar. Längs vägen får publiken glimtar av hennes framgångar med fenomenala artister som The Drifters, The Shirelles, Neil Sedaka, Little Eva och The Righteous Brothers.

Äktenskapet med Goffin, hans svek, deras skilsmässa och efterspelet utgör pjäsens hjärta. Och allt leder fram till ögonblicket då hon inser och accepterar att hon är tillräckligt bra för att framföra sin egen musik själv – och känslan från den legendariska konserten i Carnegie Hall, där hon uppträdde som solist, är hisnande vackert återskapad.

Uppsättningen är regisserad med stil och fingertoppskänsla av Marc Bruni och bärs fram av en outtröttlig energi. Tempot är högt; det är en av de där kvällarna på teatern när man önskar att det aldrig ska ta slut. Derek McLanes smarta scenografi frammanar tidsepoken väl och låter handlingen flyta smidigt utan tveksamheter kring tid och rum. Alejo Viettis kostymer är tidstrogna, färgstarka och roliga, och Peter Kaczorowski ljussätter allt perfekt. Det är en produktion där alla element samverkar precis som de ska.

Jessie Mueller är enastående som Carole King. Helt enastående. Hon lyckas förvandla sin fysiska person så att hon faktiskt blir Carole King – inte med hjälp av smink eller proteser, utan genom ren skicklighet. Hennes röst, sättet hon går på, hennes hållning – allt hon gör frammanar bilden av den Carole King vi känner från musikvideor och sändningar.

Mueller är fullständigt trovärdig i varje aspekt och har dessutom en extraordinär röst och den sällsynta förmågan att förvandla den till någon annans; vokalljud, tonläge och klangfärg – allt modifieras från hennes naturliga röst för att skapa det unika Carole King-soundet. Det är en helt makalös förvandling – en briljant, insiktsfull och hjärtskärande prestation fylld av både subtilitet och styrka.

Hon får dessutom ett utmärkt stöd från resten av ensemblen.

Scott J. Campbell, lång med ett utseende som en klassisk filmstjärna och en blick som gärna vandrar, är perfekt som Kings make och textförfattare Gerry Goffin. Det är en svår roll att få att fungera eftersom Goffin nästan krossar King när han bedrar henne, men Campbell lyckas ge karaktären tillräckligt mycket djup, hjärta och förståelse för att han inte ska bli en renodlad skurk. Han har också en fantastisk röst och var särskilt bra i Take Good Care Of My Baby.

Det andra låtskrivarteamet gestaltas suveränt av Anika Larsen och Jarrod Spector. De är roliga och levande – och utgör en perfekt motvikt till historien om King och Goffin. Båda är röststarka och mästare på komisk timing. De är en ren fröjd att se och höra. Särskilt lyckad är skildringen av den vänskapliga rivaliteten mellan låtskrivarparen – det är omöjligt att inte förstå dynamiken i denna lilla bubbla av extraordinär kreativitet, främst för att Larsen och Spector fungerar så bra ihop och tillsammans med Mueller och Campbell.

Paul Anthony Stewart är strålande som musikmogulen som styr över deras öden; han är skicklig på att visa både affärsmannen och den genuina tillgivenhet han känner för de fyra huvudartisterna på hans lönelista.

Det finns så många ögonblick av ren musikalisk glädje: Oh Carol, Happy Days Are Here Again, Will You Still Love Me Tomorrow, The Locomotion, You've Lost That Loving Feeling, Walking In The Rain, It's Too Late och förstås titellåten – Beautiful. Detta är musikalisk teater när den är som mest förtrollande.

Precis den typ av show som 5 stjärnor skapades för.

Ett måste.

Boka biljetter till Beautiful på Broadway Läs mer om Beautiful i London