RECENSION: Big Shot, London Irish Centre ✭✭✭

Big Shot

London Irish Centre

3 stjärnor

Att utveckla en ny musikal är en konstform i sig, och här ser vi ett exempel på hur både utmanande och belönande den processen kan vara. Lauren Gaffney är det enormt begåvade stjärnskottet bakom verket; hon har skrivit manus, musik och sångtexter, regisserat och leder dessutom föreställningen från orkesterdiket. Trots att hon bara är i tjugoårsåldern anlände Lauren och hennes producent, Grainne MacNeill, till London tidigare i somras för ett kort gästspel med en avskalad workshop-presentation av sitt första projekt: en transatlantisk saga om kärlek, brott och äventyr som precis vunnit förstapris i en tävling för nya musikaler i San Diego. Hela ensemblen, både skådespelare och musiker, var självfinansierade och hade betalat resan från Irland till både Kalifornien och Camden ur egen ficka. Det säger allt om deras hängivenhet och – framför allt – deras tro på projektet. Var och en av dem bär på en historia lika spännande och vågad som den om Carrie, huvudkaraktären som lämnar Irland för att starta ett nytt liv i New York.

Det anmärkningsvärda här är att allt detta blev verklighet för att människorna bakom bestämde sig för att genomföra det. Det var verkligen ett gäng ungdomar som satte upp en show och bjöd in tunga namn från West End och diverse fringe-teatrar för att visa vad de går för, i hopp om det där stora genombrottet. Ja, projektet har verkligen den sortens råa, oskyldiga och kanske naiva energi. Men här finns också talang: massor av den. Ensemblen bestående av Donal Brennan, Jade Young, Sean McMahon, Niamh Chambers, Gavin MacDermott, Cormac O'Broin, Lynn Redmond och Orla Sheridan bjuder på sprudlande energi, fina sångröster och begåvad koreografi (skapad av två av artisterna själva). Dessutom spelar det sex man starka bandet vackert under ledning av Jake Curran.

Det saknas i princip infrastruktur på Irland för att skapa verk av den här sorten, vilket gör prestationen än mer slående. Alla har ett eller två andra jobb, och tid måste stjälas från andra förpliktelser för att kunna genomföra detta. Ändå står de där tillsammans, stöttar varandra och ser till att något riktigt fint händer.

Kärnan i det hela är Gaffneys låtar. Som en skicklig låtskrivare av populärmusik med starka refränger är hon fast besluten att lära sig hantverket att skriva för scenen, och hon har gjort det på bästa sätt: genom att skriva och sätta upp en nyskriven musikal. Låtarna, som framförs charmigt av den unga ensemblen, tycks berätta en klassisk triangeldrama om en flicka som tvingas välja mellan två friare – en som lockar förnuftet och en som mättar hennes hunger efter spänning. Handlingen går dock djupare än så och introducerar ett galleri av karaktärer som ger berättelsen olika färger och stämningar, från den hänsynslöse torpedens mörker till den vilsne broderns komiska upptåg. Ägaren till kaféet där vår hjältinna sliter är en annan rolig men också komplex karaktär, medan lagens väktare cirklar kring de förälskade ungdomarna med samma obeveklighet som hungriga hajar.

Om föreställningens tonfall fortfarande känns något svajigt, styrt av händelser snarare än en fast röd tråd, och om manusets struktur är en smula osäker, beror det kanske på att Gaffney ännu inte hittat rätt regissör för att tygla denna pikareska rövarhistoria och ge den en tydligare form. Eller bör jag säga ”hade” inte hittat? Senaste nytt är att det, efter det korta gästspelet vid Camden Square, börjat röra på sig bland producenter här i London. Om så är fallet tror jag att vi kommer att få se ett givande samarbete mellan brittisk expertis och denna fantastiska nya talang från Irland. Och om ett sådant samarbete bär frukt, kanske det följs av fler. Om resultaten blir så här bra är det verkligen något att se fram emot. I allra högsta grad.