RECENSION: Big the Musical, Dominion Theatre i London ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar musikalen Big som just nu spelas på Dominion Theatre i London.

Ensemblen i Big. Foto: Alastair Muir Musikalen Big Dominion Theatre, London.

17 september 2019

4 stjärnor

Boka biljetter

Baserad på filmen Big med Tom Hanks, känd för den klassiska scenen med "pianodansen", anländer nu musikalen till Dominion för en kortare spelperiod. Med manus av John Weidman, musik av David Shire och text av Richard Maltby Jr., får vi följa tolvårige Josh Baskin som önskar att han vore stor vid ett lyckohjul på ett tivoli. Över en natt vaknar han upp i en vuxen kropp. Detta leder till ett jobb på ett leksaksföretag och en (främst platonisk) förälskelse i Susan Lawrence, innan pressen från vuxenlivet till slut får honom att vilja återvända. Berättelsen är i tunnaste laget och musikalen tappar tempo på sina ställen, men den bärs framåt av en entusiastisk och charmig ensemble som gör sitt yttersta för att ge showen liv.

Jay McGuiness och Matthew Kelly i Big. Foto: Alastair Muir

Det har på senare tid diskuterats en del kring rollsättningen av vlogger-profiler som Joe Sugg i Waitress, främst gällande bristande musikalerkfarenhet. Jag anser dock att man bör döma utifrån prestation, och här finns ingen anledning till oro gällande valet av 2015 års Strictly Come Dancing-vinnare Jay McGuiness i huvudrollen som den vuxne Josh Baskin. Han är utbildad inom musikal och har år av erfarenhet från popgruppen The Wanted, och han är en ren fröjd att se på scen. Det är uppenbart varför han vann Strictly; han arbetar hårt, rör sig fantastiskt, besitter en enorm utstrålning och är djupt sympatisk – han är klippt och skuren för rollen och publiken avgudar honom. Hans Strictly-kollega Kimberley Walsh är lika bra i rollen som Susan. Hon imponerar med sina sångnummer och hittar rätt i karaktären när Susan börjar släppa de vuxna ambitionerna. Matthew Kelly gör en fin insats som leksaksdirektören George MacMillan, och Jobe Hart var nära att stjäla hela föreställningen på premiärkvällen i rollen som Joshs vän Billy, otroligt rolig och självsäker. Kvinnorna i pjäsen reduceras tyvärr ofta till kaffekokare eller mammor, vilket gör att den fantastiska Wendi Peters känns något underutnyttjad som Mrs. Baskin. Det är synd, då hennes ballad i andra akten, "Stop Time", är en av kvällens absoluta höjdpunkter.

Jay McGuiness och Kimberley Walsh i Big. Foto: Alastair Muir

Problemet med föreställningen är att musiken överlag är ganska slätstruken, och det blir svårt att skilja den ena låten från den andra. Den berömda pianodansen kommer ganska tidigt, och "Chopsticks" är i princip den enda melodin som sitter kvar i huvudet efter att ridån fallit. Trots att den utspelar sig sent 80-tal låter musiken äldre, och koreografin för tankarna till Hollywoodmusikalernas guldålder. Materialet börjar dessutom kännas utdraget i andra akten, där en middagsbjudning känns helt poänglös; den hade kunnat strykas utan att påverka handlingen det minsta.

Wendi Peters i Big. Foto: Alastair Muir

Detta vägs dock upp av ensemblen som ger allt i varje nummer. Låtarna "Cross The Line" och "Coffee Black" är medryckande gruppnummer, och både McGuiness och Walsh får verkligen visa upp sina färdigheter inom sällskapsdans. Det kommer kanske inte att revolutionera teatervärlden, men den här produktionen är STORNUTANDE charmig, STORNUTANDE rolig och fick mig att le genom hela föreställningen. Under några veckor kommer den att sprida ett varmt, familjevänligt ljus över ett för tillfället ganska glanslöst West End.

BOKA BILJETTER TILL MUSIKALEN BIG