RECENSION: Boys In The Buff, Stockwell Playhouse ✭✭✭

Boys In The Buff

Stockwell Playhouse (tidigare LOST Theatre)

13 juli 2017

3 stjärnor

Boka nu Det har lagts ner en hel del imponerande kreativ talang på det här projektet, och man kan inte annat än förundras över den höga kvaliteten på det arbete som lagts ner. Text och musik är signerade Chris Burgess, kompletterat med ytterligare sånger av Cathy Shostak, BB Cooper och Sarah Travis. För regi och koreografi står Sam Rayner, med stöd av regiassistenten Robbie O’Reilly. Den musikaliska ledningen och arrangemangen görs av Joe Louis Robinson (även om han verkar ha varit närvarande under premiärkvällen enbart via förinspelat material). Richard Lamberts ljussättning är ofta bländande, och produktionen utgör startskottet för årets upplaga av hans LAMBCO Fringe Festival, som nu spelas på nyrenoverade och omdöpta Stockwell Playhouse (tidigare LOST Theatre). Scenografin är minimalistisk med endast ett fåtal rekvisita och enkla kostymer.

Musiken låter dock sannerligen förtroendeingivande: Burgess har studerat sin Great American Songbook grundligt och bjuder här på ett soundtrack bestående av nästan 20 nummer på knappt 70 minuters speltid. Varje låt låter verkligen som om den hör hemma på andra sidan Atlanten, kanske i en elegant Off-Off-Broadway-revy i Greenwich Village. Jag skulle faktiskt inte bli förvånad om det är precis därifrån de kommer. Denna stora mängd låtar lämnar inte mycket utrymme för ensemblen att göra annat än att sjunga och dansa sig igenom dem, vilket de gör med bravur. Killarna det rör sig om är: William Frazers intensiva Dan med en lätt förortskänsla; Adam O’Sheas välmejslade och extremt vältränade Max (han är även kapten för dansarna, och man förstår snabbt varför när man ser honom glida fram genom de krävande koreografiska numren av Rayner och O’Reilly); Shaun Riddick som den något mer gänglige Richard; och Julian Quijano som den härligt genanta Phil. De skulle ha varit stjärnorna i showen, om det inte vore för en annan underhållande faktor...

Den verkliga huvudrollen innehas nämligen av den oövervinnerliga blivande divan Natalie Harman i rollen som den skoningslöst bossiga Diana. Däri ligger den mest underhållande vändningen i denna showbiz-affär: allt handlar faktiskt om henne. Hon är först ut på scenen och först i våra tankar, vilket på sätt och vis är en befrielse. Hon är det yang-element som håller allt det testosteronstinna ying-flödet i schack. Exakt varför hon är där är kanske en fråga man inte bör ställa; det här är lättsam underhållning som inte tål alltför djup granskning. Det bjuds på mängder av skämt och energiska danssteg, och all denna intensiva aktivitet distraherar oss från att fundera på vad syftet egentligen är. Ensemblens röster räcker i regel till för låtarnas krav, även om det förekommer stunder av osäker intonation och vissa rader som verkar ligga utanför deras faktiska röstomfång. Men det gör inget. Dessa små snedsteg varar inte länge förrän nästa vits dyker upp och...

Vem är det som fnissar? Jaha, ni har sett föreställningen. Ni är med på tåget när det gäller den ändlösa paraden av ekivoka anspelningar i manus och sångtexter. Ni har genomskådat undertonen i undersökningen av anglosaxisk finkänslighet, kombinerat med ett besatt intresse för andras nakenhet – något som genomsyrar denna medvetet trashiga lilla revy. Den verkar nästan tävla i det enkla och vardagliga med det sjaskiga omklädningsrummet för avdankade strippor i musikalen 'Gypsy'. Jag förstår. Men i så fall kanske ni undrar hur showen skulle kännas om den fick lite mer djup. Som det är nu, är den vad den är: en riktigt rolig stund, så länge man inte ställer för höga krav på den.

Spelas till den 29 juli 2017

BILJETTER TILL BOYS IN THE BUFF