RECENSION: Broken Strings, Tabard Theatre ✭✭✭

Broken Strings

Tabard Theatre

7 september 2016

3 stjärnor

Boka nu

Den finstämda och eftertänksamma blicken på arbetarklassens liv som vi känner igen från Terence Davies filmer möter Mike Leighs kraftfullt underförstådda dramatik i denna säregna enaktare av manusförfattaren och regissören Joe Wenborne. Mike Leopolds snygga och realistiska scenografi (utsökt ljussatt av Adam King) – ett detaljrikt och gediget rum som snarare för tankarna till West End än till en liten teater ovanpå en pub – låter oss under drygt 80 minuter följa hur timmar, månader och år flyger förbi medan två vardagliga människor lever med efterdyningarna av en känslomässig tragedi.

Rose (Linda Clark) och David (Steven Arnold) är de enda karaktärerna vi ser, men när de talar om andra är deras porträtt av en stridbar mor och hennes svärson så djupt realistiska att man nästan väntar sig att köket och vardagsrummet plötsligt ska fyllas av de frånvarande gestaltarna. Det är här likheten med Mike Leigh är som starkast: den enkla och robusta verkligheten i deras värld verkar dölja svårgripbara, knappt förstådda krafter som sjuder under ytan och knuffar dem åt olika håll. Skådespelarnas mångåriga erfarenhet framför kameran är en nyckel till framgången. Båda är veteraner från den brittiska långköraren 'Coronation Street', där de lärde känna varandra, och de är skickliga på att skildra ett personligt drama med så små gester som en axelryckning eller en liten skiftning i rösten. Samtidigt ger deras gemensamma teatererfarenhet dem den trygghet som krävs för att mejsla ut dessa karaktärer inför vår ögon. Clark återvänder här till en roll hon arbetade med i en workshop för sex år sedan, och ger den nu en starkare och mer beslutsam framtoning.

Det fina här är att den fruktansvärda händelse som båda – på sina respektive motsatta sätt – reagerar på, har skett utanför scenen och faktiskt avslutats precis innan pjäsen börjar. Även om en hel del konventionell handling följer, är det inte händelseförloppet i sig som fängslar mest, utan att observera hur dessa två sårade människor tar sig igenom den utdragna chockvågen efter tragedin.

Utöver en diskret regi har Wenborne skrivit en dialog som aldrig står still: fokus växlar ständigt från karga, knappa repliker till kvick vardagshumor (med många stilfulla vändningar), gråt, skratt, rop och tystnad. Vi känner att detta är personer som i vanliga fall är fåordiga och inte gärna pratar om känslor. Men omständigheterna har tvingat dem samman på ett sätt som gör det omöjligt att undvika alla skiftande stämningar och reflektioner som bubblar upp.

Dessa scener varvas med musikval som för tankarna till Terence Davies skildringar av det ordinära – ljuva melodier från Music for Pleasure eller Radio 2, lika passande som om Jimmy Young själv hade valt ut dem (men det är Peter Dyos som står för det utmärkta ljudet). Detta, liksom alla andra detaljer i denna subtila och intelligenta produktion, påminner oss om att världen vi ser och hör är något som är förbi, något som tillhör det förflutna. Att vi inte omedelbart greppar det budskapet är en grundläggande del av berättelsen.

Vissa kanske upplever pjäsen som något för dämpad. Som ensemblen själv konstaterar är det här inte storslagen, heroisk teater. Det är inte heller en komplex psykologisk analys av splittrade personligheter. Det är ett ärligt porträtt av verkligheten, och på sina egna villkor är det ett av de finaste stycken i sin genre som går att se den här säsongen. Clark och Arnold har spelat pantomime ihop tidigare, och även om detta är en betydligt allvarligare och mörkare värld, är den fortfarande skriven med de arketyper och konventioner som vi ofta använder i vårt vardagliga tal. Wenborne är kanske inte analytisk i sitt sätt att montera ner materialet, men han är direkt, uppriktig och lyhörd i sitt sätt att presentera det.

Framför allt är detta ett drama som skulle kunna utspela sig i vem som helsts liv; det vardagliga är själva poängen. Även om dramatiken inte skriker efter uppmärksamhet märker man, flera timmar efter att man lämnat teatern, att dess lågmälda men klara närvaro dröjer sig kvar och kastar ett skört ljus över livets stora mysterier – liv och död, kärlek och hat, förtvivlan och hopp.

Broken Strings spelas på Tabard Theatre fram till den 24 september 2016.

BOKA BILJETTER TILL BROKEN STRINGS PÅ TABARD THEATRE HÄR