RECENSION: Don't Look Away, Pleasance Theatre ✭✭✭✭

Mark Reed recenserar NOVAE Theatres uppsättning av Grace Chapmans pjäs Don't Look Away som just nu spelas på Pleasance Theatre i London.

Foto: Ryan Cowan Don't Look Away

Pleasance Theatre, London

4 stjärnor

Boka biljetter

I ett land med djupt splittrade meningar om immigration, präglat av en hetsig mediebevakning som driver på både rädsla och misstro, vill Don’t Look Away – en spännande och högaktuell ny uppsättning – dissekera dessa åsikter och vår kollektiva reaktion på den internationella flyktingkrisen.

Pjäsen tar sin början 2015 i ett lokalt medborgarhus. Cath, som arbetar som lokalvårdare, håller på att avsluta sitt skift när en ung syrisk man vid namn Adnan kliver in, täckt av mjöl och i desperat behov av hjälp. Cath går motvilligt med på att låta den unga mannen stanna – ett beslut som kommer att förändra hennes liv för alltid. Detta är kärnan i detta spännande drama, skrivet av Grace Chapman och producerat av NOVAE Theatre, som utspelar sig under 90 minuter på The Pleasance Theatre i Islington.

Uppsättningen har en avskalad scenografi som består av en köksinredning med skåp, ett litet bord och två stolar. Bakom scenen finns en träram med uppspänd gasväv som för tankarna till en senmodern fönsterkarm. Detta används sparsamt men effektivt som ett sceniskt grepp när det belyses bakifrån, så att skådespelarna lyses upp när de blickar ut mot publiken genom väven.

Foto: Ryan Cowan

I centrum för föreställningen står en hjärtskärande fantastisk prestation av Julia Barrie i rollen som Cath. Vid en första anblick kan man tycka att hon är naiv som så lättvindigt väljer att släppa in Adnan i sitt liv. Barries gestaltning är dock så nyanserad att vi köper vartenda beslut hon fattar. Hon skildrar Caths karaktärsutveckling med stor precision och visar oss en ensam kvinna som hungrar efter kontakt med sin son, och som desperat följer alla lagliga vägar för att hjälpa Adnan att få stanna i Storbritannien. Men ju mer desperat Adnans situation blir, desto grumligare blir vattnet, och den rätta vägen blir allt svårare att urskilja. Barries fenomenala skådespeleri håller oss fängslade hela vägen.

Vi ser även starka biroller från Robert Hannouch och Brian Fletcher. Hannouchs porträtt av Adnan är vackert och rörande; han ger oss en entusiastisk och charmig ung man som är desperat att skapa sig ett nytt liv här och förenas med sin lillasyster. Fletcher gör en övertygande insats som Caths unga son, som är upprörd över moderns engagemang för Adnan eftersom han själviskt (men helt begripligt) förväntar sig att vara mittpunkten i hennes värld.

Pjäsen trappas verkligen upp när Jamie återvänder hem. Det bygger upp mot ett gastkramande klimax där Cath pressas till bristningsgränsen och tvingas fatta ett oåterkalleligt beslut.

Handlingen punkteras av rörelsesekvenser som utgör en fin motvikt till de dialogdrivna scenerna, även om de tenderar att pågå lite för länge och ibland kan kännas något klumpiga. Produktionen har också ett par didaktiska ögonblick där karaktärerna används som språkrör för pjäsens centrala frågor, snarare än att låta temana flöda naturligt genom dem. Men detta är små anmärkningar i en i övrigt helt enastående föreställning.

När jag lämnade teatern funderade jag på vad jag själv skulle ha gjort i Caths situation. Vad skulle jag göra om jag tvingades välja mellan det som är rätt och det som är enkelt? Jag tror att det är kännetecknet för en fantastisk pjäs – en som får oss att ifrågasätta vad vi egentligen vet om oss själva och omvärlden.

BOKA BILJETTER TILL DON'T LOOK AWAY NU