RECENSION: Elf, Dominion Theatre ✭✭✭

Elf: The Musical

Dominion Theatre

4 november 2015

3 stjärnor

Boka biljetter Det sägs att julen börjar tidigare för varje år, och alla som nyligen besökt Dominion Theatre lär ha svårt att hävda motsatsen. Samtidigt som fyrverkerierna förbereds runt om i huvudstaden inför Allhelgona, låg en helt annan sorts feststämning i luften den här veckan tack vare Elf the Musical.

Jag verkar tillhöra den lilla del av mänskligheten som aldrig sett originalfilmen och visste därför inte riktigt vad jag hade att vänta. Även om jag hört positiva rykten om Broadway-uppsättningen, såg jag ett kort smakprov på West End Heroes förra månaden som lämnade mig ganska oberörd (och inte på ett härligt vintrigt sätt).

Berättelsen kretsar kring Buddy, en människa som lever i en värld av alver. Han inser att han inte hör hemma på Nordpolen och beger sig till New York för att träffa sin riktiga familj – som naturligtvis tror att han har blivit helt galen. Musikalen följer den godhjärtade Buddys utvecklingskurva när han skaffar jobb, blir kär och blir totalt förvirrad av det mänskliga livet.

Även om produktionen inte kan ta åt sig äran för manusets grund, är Elf en hjärtvärmande historia med rörande toppar och dalar. Förutom den uppenbara sensmoralen lyckas föreställningen även driva med livet i storstaden och hur bisarr den urbana vardagen kan vara.

Musiken kändes funktionell och stämningsfull, men överlag inte särskilt märkvärdig. Det finns dock några guldkorn; "World’s Greatest Dad" är fartfylld och energisk och återkommer senare med god effekt. Låten "Buddy the Elf" är också medryckande, även om texten inte är direkt inspirerande – den fungerar mest som en sammanfattning av handlingen fram till den punkten.

Kvällens absoluta höjdpunkt är Ben Forster som Buddy; det är en mästerlig prestation som får publiken att falla pladask. Han har inte bara en sångröst i absolut världsklass, han är dessutom oerhört charmig och rolig. Han blandar Buddys naivitet och oskuldsfullhet med ett djup och en inre styrka; det kan mycket väl vara den bästa musikalprestationen jag sett i år.

Kimberley Walsh kändes mindre övertygande som Buddys flamma, Jovie. Även om hennes röst är utmärkt, verkar hon sakna den sceniska magnetism som krävs för att rollen ska lyfta. Hon kändes något slätstruken och enoton; man fick nästan känslan av att Buddy förtjänade bättre.

Bland de övriga rollerna gör Graham Lappin en fin komisk insats som butikschefen som kämpar med sin ovanliga nyanställda. Joe McGann var perfekt vresig som Buddys pappa, Walter Hobbs, även om hans sångröst var en aning åt det sträva hållet.

Koreografin kändes märkligt dämpad och generisk, bortsett från den smarta användningen av säckar i numret "Nobody Cares about Santa Claus". Det var inget direkt fel på den, men mycket kändes mindre uppfinningsrikt än vad man är van vid att se på West End, särskilt steppnumren.

Däremot var inramningen storslagen, med en kolossal scenografi och en levande storbildsskärm som används skickligt för att skapa atmosfär. Tomtens släde bjuder också på en överraskning i finalen som fick leendet att sprida sig hos de många barnen i publiken.

Elf lär bli en riktig julhit för både vuxna och barn. Även om den saknar den speciella magi man hittar i en klassiker som Matilda, kommer Elf att försätta även den största Scrooge i härlig julstämning.

Elf spelas fram till 3 januari 2016 på Dominion Theatre. Boka dina biljetter nu.