RECENSION: Fat Blokes, Purcell Room, Southbank Centre ✭✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Fat Blokes på Purcell Rooms, Southbank Centre.

Fat Blokes

Purcell Rooms, Southbank Centre.

8 november 2018

Betyg: 5

Fat Blokes är en ny föreställning av den queera konstnären och aktivisten Scottee. Det är en hyllning till hans tio år som ”stolt tjockis” och hans helt unika inställning till dans. Med sina egna ord beskriver Scottee showen som något som handlar om ”valkar, dubbelhakor och att näcka offentligt”. Han utforskar varför tjocka män aldrig porträtteras som sexiga utan alltid som de roliga, de som alltid är ”före-bilden” men aldrig resultatet på ”efter-bilden”. Varför är tjocka män alltid den roliga bästa vännen eller den trasiga individen? Tillsammans med koreografen Lea Anderson och fyra storvuxna män har han skapat ett extraordinärt, konfronterande, finstämt, ärligt och firande verk om att vara en queer outsider.

Bara sekunder in i föreställningen läxar Scottee upp publiken för att de skrattar åt den inledande dansen. Hans vrede är befogad och unapologetic, även om det är en lättnad att se honom le och börja skämta med publiken senare. Men poängen når fram snabbt: oavsett hur politiskt medveten du anser dig vara kring kroppshets och fatshaming, kommer den här showen få dig att se på dig själv och tjocka människor på ett nytt sätt. De fem männen är otroligt modiga och flera står på scen i ett sådant här sammanhang för första gången. Agendan och sammanhanget är tydligt satt av ensemblen; det är ett välstrukturerat verk som är enormt underhållande, men som aldrig låter oss i publiken slippa undan obehaget.

Det som gör showen så stark är hur artisterna, när de delar sina personliga berättelser, vågar ta plats och låta tystnaden tala när känslorna tar över. Asad Ullah har inte pratat med sin far på två år, och under den tiden har Asad gift sig och är lycklig med sin man. Den kulturella relationen till mat belyses, liksom hans glädje i att vara kär i en annan ”tjock gubbe”. Joe Spencer är briljant när han understryker hur fetma är en klassfråga som används för att trycka ner arbetarklassen, och berättar om hur mat blir en tröst när man utsätts för skoningslös mobbning. Sam Butterys berättelse om att ha fått ett glas krossat i ansiktet av en annan homosexuell man, enbart för att han är tjock, ger kvällen en skarp och obehaglig skärpa. Gez Mez är en busig fröjd med glimten i ögat som visar att han är nöjd med den han är i ett fantastiskt danssolo. Och Scottee själv lyser av vrede, ärlighet, kärlek och gemenskap.

Fetma är en komplex fråga, och showen lär tilltala alla – queera eller ej – som känner sig som outsiders. Den bör väcka debatt om mediernas inställning till tjocka kroppar och hur mobbning aldrig leder till förändring. Om allt detta låter lite väl introspektivt och (ursäkta vitsen) tungt, så är det inte en sådan föreställning; faktum är att det är svårt att placera den i någon genre alls. Den är utmanande, njutbar, tankeväckande och koreografin är kvick, genomtänkt och – jag erkänner – grymt sexig! Kvällen innan såg jag den funktionsnedsatte konstnären Ian Johnstons dansföreställning Dancer vid Colchester Arts Centre. Jag älskar att se hur scenrummen äntligen tas över av ”outsiders”, radikala röster och de som vanligtvis inte får tillträde. Teatersverige bör anteckna: en rebellion är på gång.

Foto: Holly Revell

LÄS MER OM FAT BLOKES