RECENSION: Foxfinder, Ambassadors Theatre ✭✭

Julian Eaves recenserar Iwan Rheon i Dawn Kings pjäs Foxfinder på Ambassadors Theatre.

Iwan Rheon och Paul Nicholls i Foxfinder. Foto: Pamela Raith Foxfinder

Ambassadors Theatre,

13 september 2018

Två stjärnor

Boka biljetter till Foxfinder

Det är alltid intressant att se vilka föreställningar som väljs ut för en stor satsning i West End. Denna nyuppsättning av en liten rysare för fyra roller, utspelas i en mörk framtidsvision, är ett intressant exempel.

För det första har den fått en mycket snygg produktion av den skickliga Rachel O'Riordan. I en mästerligt enkel och vacker scenografi av Gary McGann får vi ett smakprov på hans vision för operascenografi, där bondgård möter skog i en nästan surrealistisk blandning. En form av världsträd reser sig majestätiskt ur golvet i det enkla hemmet, medan en symboliskt mystisk trappa leder uppåt på ena sidan. På den andra strömmar Paul Andersons förtrollande ljussättning genom frostiga fönster, och ensemblen glöder i skenet. McGann klär dem i moderna kläder, eller kanske snarare från de senaste decennierna, men deras värld visar få tecken på modernitet. Inga mobiler syns till, inte ens en fast telefon. Vill man tala med någon får man snällt gå dit och knacka på dörren. Det gäller även besökaren i titelrollen, som påminner om en hemlig polis.

I denna dysterhetsvärld är rävar en ohygglig plåga som hotar att dra ner hela nationen i ett fruktansvärt kaos. Endast regeringens moraliska rättrådighet, företrädd av dess ensamma, kringvandrande ”foxfinders”, står mellan folket och totalt förfall. Så långt låter det engagerande. Pjäsen börjar faktiskt på ett sätt som påminner om Sam Shepherds kraftfulla pjäs ”The God of Hell”, som gavs i en strålande uppsättning på Donmar 2005 – långt innan Dawn King lanserade sin version av samma scenario på Finborough 2011. Och ju längre jag satt där, desto mer påminde dramat om Shepherds tidigare verk. Med ett väsentligt undantag: manuskvaliteten når inte alls samma höjder.

Det är förstås inte Kings fel; få dramatiker är lika begåvade som Sam Shepherd. Hon gör sitt bästa. Med de goda intentionerna väl synliga väver hon tydligt sin enkla historia och skissar fram en dystopisk obehaglighet som lurar precis utanför dörren. Hon låter sin kvartett av två män och två kvinnor manövrera nervöst kring varandra, fångade i en yta av Pinter-liknande enkelhet. Men där Pinter kan skildra vardagliga människor och få oss att skaka av rädsla för de mörka krafterna som verkar på dem, når King inte hela vägen fram. Hon bygger upp spänningen flera gånger, men lyckas inte upprätthålla idéerna mellan scenerna. Det blir svartbyten, musik av kompositören och ljuddesignern Simon Slater, och sedan försöker man få fart på det hela igen i en ny scen. Jag kan inte låta bli att känna att hennes talang, och talang har hon sannerligen, skulle tjäna på att få bygga upp ett ordentligt momentum utan dessa onödiga avbrott. Det hade varit fullt möjligt att strukturera om de två akterna till sammanhängande händelseförlopp för att förstärka effekten och skapa en starkare pjäs.

Som det är nu lämnas skådespelarna med den nästan omöjliga uppgiften att försöka knyta ihop säcken i denna tunna berättelse. De är alla välkända ansikten från TV, vilket säkert lockar en bredare publik, men räcker det för att hålla ihop allt? Paret vi möter först, Heida Reeds Judith och Paul Nicholls Samuel Covey, gör vad de kan för att ge liv åt sina något klichéartade roller. Besökaren – den rävjägande William Bloor spelad av Iwan Rheon (känd som Ramsay Bolton i Game of Thrones) – är insvept i svarta kläder tills han tar av dem för att piska sin vältränade torso. Tyvärr har hans röst inte samma flexibilitet eller skönhet som hans fysik, och man tröttnar snart på den monotona framtoningen. Vi bjuds även på en scen med simulerat, påtvingat sex. (Fram till dess undrade jag om pjäsens enkelhet var menad för en ”Young Adult”-publik, men nej, så verkar det inte vara). Grannen Sarah Box, spelad av Bryony Hannah, försöker injicera lite action i den förutsägbara handlingen. De gör verkligen sitt bästa, men oddsen är emot dem. Manuset lyckas helt enkelt inte lyfta. Om några priser ska delas ut går mitt till Nicholls för hans outtröttliga energi och intensitet i en roll som annars är ganska tunt skriven.

Nåväl. Man kan alltid gå hem och läsa ”The God of Hell” i väntan på bättre tider, och reflektera över vad som krävs för att vara en riktigt bra dramatiker. Och vem vet, en vacker dag kanske producenten Bill Kenwright väljer att sätta upp DEN pjäsen istället!

BILJETTER TILL FOXFINDER