RECENSION: From Ibiza To The Norfolk Broads, Waterloo East Theatre ✭✭

From Ibiza to the Norfolk Broads

Waterloo East Theatre

20 oktober 2016

2 stjärnor

Möt Martin, en tonåring med en lång lista av problem, allt från ätstörningar till en alkoholiserad mamma, och en total besatthet av David Bowie. På sin artonårsdag får han ett brev från sin frånvarande, lika Bowie-besatte far, tillsammans med instruktioner som tar honom på en resa genom London i deras idols fotspår. Premissen är lovande, och på sociala medier har det pratats om pjäsen som ett inofficiellt komplement till Bowie-musikalen Lazarus på Kings Cross Theatre – en oväntad dubbel för inbitna fans som fortfarande sörjer Starman-ikonens bortgång tidigare i år. Tyvärr är From Ibiza to the Norfolk Broads en besvikelse på många plan, där det främsta problemet är att föreställningen helt enkelt inte känns färdig för publik. Synkroniseringen av ljud och video kräver rejäl finslipning. Vid ett tillfälle projiceras ett montage av foton på Bowie mot sceneriets fond, ett o优雅t grepp som tillför produktionen väldigt lite, och de förinspelade spåren överröstar ofta Alex Walton, som är ensam på scenen. Andra inslag känns krystade. Vi får veta att Martin inte är som andra i sin ålder – han går inte på puben, tittar inte på tjejer och lyssnar absolut inte på (sagt med ett hånfullt tonfall) listmusik. Han har inte ens (huga!) en mobiltelefon. Istället föredrar han att sitta inne och läsa ångestladdad poesi av Baudelaire och hans gelikar. Det är ett så medvetet försök att vara ”originell” att det nästan blir skrattretande daterat. Det finns egentligen inget genuint udda med Martin; han framstår mer som en produkt av ett svunnet decennium, trots att historien utspelar sig 2013 (vilket bevisas av hans iver att köpa albumet The Next Day). Martin själv är en ganska osympatisk karaktär, pretentiös och otroligt naiv.

Adrian Berrys manus hjälper inte till. Kliché följer på kliché, med ett slut som man kan förutse i samma stund som Martin läser sin fars brev. De lyriska utsvävningarna snöar in på lila prosa, och samtalen känns aldrig trovärdiga. Den komplicerade syntaxen fungerar säkert på papper, men inte när den kommer ur munnen på en tonårskille och hans mamma. Ingen pratar så här i verkligheten – inte ens David Bowie.

Pjäsen klockar in på 75 minuter men känns längre på helt fel sätt. Ett parti där Martin besöker Bowies barndomshem och grundskola tycks aldrig ta slut, medan stjärnans fascinerande år i Soho knappt berörs. Det andas tidsbrist, som om skaparna plötsligt insett att de har ytterligare en timmes material som måste klämmas in på tjugo minuter, vilket går ut över berättelsen.

Walton är en dynamisk soloartist och gör ett bra karaktärsarbete, särskilt när han snabbt växlar mellan den unge Martin och en cynisk äldre skivbutiksägare i en rapp dialog. Tyvärr tappar prestationen kraft när han kliver ur rollen för att agera berättare. Det underlättas inte av Berrys regi, som låser fast honom på en punkt, eller manuset som tvingar honom att rabbla fakta på ett kliniskt sätt utan större inlevelse.

Bowie var en fascinerande gestalt, vars verk och image bjuder på ett smörgåsbord av möjligheter för scenen. Tyvärr väljer From Ibiza to the Norfolk Broads att ignorera de bästa delarna av källmaterialet till förmån för ett verk som är så självupptaget att det alienerar sin publik och, rent ut sagt, blir tråkigt. David Bowie kunde anklagas för mycket, men aldrig för att vara tråkig. Slutbudskapet – att livet är helt meningslöst om man inte är begåvad och kreativ – framstår snarare som gnälligt och själviskt än gripande, krönt av ett frustrerande tvetydigt slut. Här finns inget nytt att hämta, varken för hängivna fans eller den mer slumpartade lyssnaren, och musiken som Martin påstås älska så högt underanvänds fatalt. Kort sagt: From Ibiza to the Norfolk Broads försöker, för att hålla oss till temat, vara ”the freakiest show”, men slutar tyvärr som en ganska deprimerande historia.

Spelas till 6 november

BOKA BILJETTER TILL FROM IBIZA TO THE NORFOLK BROADS