RECENSION: Heisenberg - The Uncertainty Principle, Wyndham's Theatre ✭✭✭

Anne Marie Duff och Kenneth Cranham. Foto: Brinkhoff Mogenberg Heisenberg: The Uncertainty Principle

Wyndham’s Theatre.

10 oktober 2017

3 stjärnor

Boka biljetter Trots sin framträdande plats i titeln krävs det inga djupare vetenskapliga kunskaper om Heisenbergs osäkerhetsprincip för att uppskatta denna föreställning. I korthet innebär principen att ju noggrannare man mäter en partikel, desto större blir den motsvarande osäkerheten – visshet föder ovisshet, och det är en risk som vi människor tenderar att undvika. I Simon Stephens nya pjäs möter vi Alex som under en av sina många promenader bokstavligen springer in i Georgie. Hon rycker upp honom ur hans invanda rutiner och tar med honom till platser han aldrig tidigare utforskat. Detta är den första uppsättningen från Elliot and Harper Productions och Marianne Elliots första regiuppdrag sedan hennes majestätiska Angels in America. Även om formatet här är mindre, är frågorna som ställs fortfarande stora.

Anne Marie Duff och Kenneth Cranham. Foto: Brinkhoff Mogenberg

Pjäsen bärs upp av Kenneth Cranhams och Anne-Marie Duffs lysande skådespel. Han är fast i sina vanor; hon är en snacksalig amerikanska, en världsvan resenär som är äventyrlig men samtidigt tyngd av saknaden efter sin son som försvunnit i New Jersey. Hon personifierar osäkerheten – hon ljuger för honom, bekänner sina lögner och borrar sig in i hans liv. Han bär på sorgen efter sin syster, något som märks i hela hans framtoning, och det är en fröjd att se Cranham öppna upp Alex under pjäsens gång, särskilt hans förtjusning över hennes skratt. Hon är i sin tur komplex, närmast en hamnskiftare, och Anne-Marie Duff vibrerar av energi i en fullkomligt lysande rollprestation. Det är särskilt givande att se en 75-årig man gestaltas som en sexuell varelse, fri från sjukdom och smärta, även om hans förestående död kastar en skugga över parets spirande förälskelse. Det är ovanligt att få se en kärlekshistoria som spänner över generationer. Bunny Christies scenografi och Paule Constables föredömliga ljussättning kompletterar varandra perfekt; de ramar in karaktärerna i intima scener och utnyttjar ljus, rymd och enkelhet till fullo – som när Alex säng rullar in i bild samtidigt som paret berusat vinglar mot den.

Anne Marie Duff och Kenneth Cranham. Foto: Brinkhoff Mogenberg

I slutändan är kärleken den verkliga osäkerhetsprincipen – både dess löfte och dess hot. Pjäsen bygger på dualiteter: engelskt mot amerikanskt, blyghet mot framfusighet, rutin mot äventyr, visshet mot ovisshet. Simon Stephens rappa och vackra manus stannar dock inte vid dessa enkla motsatser, men jag upplevde ändå att stycket saknade ett visst djup. I en vacker monolog, medan han lyssnar på Bach, talar Alex om hur musik skapas i mellanrummet mellan noterna, och för mig är det just där pjäsens problem ligger. Med sina 90 minuter känns den som om den kunde ha varit ännu kortare, och insatserna blir aldrig riktigt tillräckligt höga. Alex försonar sig med osäkerheten alldeles för snabbt; det finns en större pjäs som anas i tomrummet mellan raderna. Resultatet blir en lågmäld kväll – en pjäs som snarare är intressant än djupt berörande.

BILJETTER TILL HEISENBERG: THE UNCERTAINTY PRINCIPLE