RECENSION: Killer Joe, Trafalgar Studios ✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Orlando Bloom i Tracy Letts Killer Joe, som nu spelas på Trafalgar Studios i London.

Orlando Bloom som Killer Joe Cooper. Foto: Marc Brenner Killer Joe Trafalgar Studios

5 juni 2018

4 stjärnor

Boka nu

De kallas för ”trailer park trash” – amerikanerna som fallit igenom den amerikanska drömmen och landat hårt på samhällets botten. Chris har kokat ihop en plan för att komma åt sin mors arv, som han tror ska tillfalla systern Dottie – flickan som modern försökte mörda som spädbarn och som sägs ha fått hjärnskador på kuppen. (Även om hon framstår som betydligt smartare än sin bror.) Chris övertalar sin far, Ansel, och tillsammans anlitar de Killer Joe Cooper, en polisdetektiv som extraknäcker som lönnmördare. Han avstår sitt arvode mot att få behålla Dottie som pant. När pengarna sedan uteblir, börjar Killer Joe utkräva en skoningslös hämnd på denna extremt dysfunktionella familj.

Orlando Bloom som Killer Joe Cooper. Foto: Marc Brenner

Det stora dragplåstret här är Orlando Bloom, och han kunde inte ha valt en bättre roll för att bryta med sin polerade hjälteimage från vita duken. Bloom är sliskig och våldsam; han äger scenen främst genom sin stillhet och sina rovdjursliknande rörelser. Han dominerar genom ett lugn som signalerar att han inte tänker vika en tum – inte ens när han är kortvarigt naken har han bråttom ut ur rummet – och familjens skräck inför honom växer ständigt. Även om hans röstläge bitvis är något enahanda (lite mer variation mellan ömhet och våld hade lyft rollen ytterligare), så fängslar han publiken genom hela pjäsen. Som Dottie är Sophie Cookson briljant; hon utstrålar sårbarhet och oskuld men prickar även de skarpsinniga nyanserna perfekt. Adam Gillen sprakar av energi, precis som de kortslutande lamporna i husvagnen, Neve McIntosh sätter den kaxiga och manipulerande styvmodern Sharla på pricken, och Steffan Rhodri är utmärkt som pappan Ansel, vars känsloregister helt saknar värme.

Adam Gillen och Steffan Rhodri som Chris och Ansel Smith i Killer Joe. Foto: Marc Brenner

Viss symbolik blir lite väl övertydlig – som hur ljuset flackar varje gång Joe visar sin sexuellt rovdjursaktiga sida – och ljussättningen känns bitvis lite excentrisk. Men musiken är förträfflig och gifter sig perfekt med handlingen, och Grace Smarts utmärkta scenografi skapar en klaustrofobisk känsla som drar publiken närmare dramat.

Orlando Bloom som Killer Joe Cooper och Sophie Cookson som Dottie Smith i Killer Joe. Foto: Marc Brenner

Där vissa samtida dramatiker verkar rygga tillbaka från de konfrontativa situationer de skapat, går Tracy Letts pjäs från 1993 rakt på strupen. Det är en obehaglig föreställning med kolsvart humor, och om du inte känner dig obekväm inför Joes attityd mot kvinnor och våld bör du nog se över din moraliska kompass. Letts komplicerar dessutom våra intryck genom att göra Joe till den enda som faktiskt kan erbjuda Dottie räddning. Måltiden med hämtkyckling är det mest spända och fängslande middagssällskapet sedan familjen Macbeth bjöd hem vännerna, och Simon Evans precisa regi drar åt tumskruvarna mot en fängslande och sanslös final som når grekiska proportioner av familjetragedi och komedi. Letts krossar myten om att familjen är ett system byggt på villkorslös kärlek och att hemmet är en trygg hamn. Gripande, rolig och totalt fängslande – denna nyuppsättning av en amerikansk klassiker får inte missas!

BOKA NU FÖR KILLER JOE