RECENSION: Ladies In Lavender, Frinton Summer Theatre ✭✭✭

Paul T Davies recenserar Ladies In Lavender, som inleder den 81:a säsongen på Frinton Summer Theatre.

Rollbesättningen i Ladies in Lavender. Foto: Chris Davies från Photovogue Studio Frinton Ladies In Lavender.

Frinton Summer Theatre.

13 juli 2022

3 stjärnor

Biljetter Efter Charles Dances framgångsrika film från 2004 är denna pjäs ett perfekt val för att kickstarta den 81:a säsongen vid Storbritanniens äldsta repertoarteater. Och vilken säsong det ser ut att bli, med många utmärkta pjäser på gång och en spektakulär uppsättning av Jesus Christ Superstar i ett tält nu i augusti! Shaun McKennas dramatisering tar oss tillbaka till 1937, där systrarna Ursula och Janet hittar och tar hand om en polsk violinist, Andrea, som flutit i land på stranden vid deras avlägsna stuga. I det utmärkta programbladet påpekas det att titeln kan syfta på den gamla sedvänjan att lägga undan tyger i lavendel för att skydda dem mot mal – en metafor som fungerar väl då systrarna skyddar Andrea, samtidigt som han väcker liv i både sorgsna minnen och glädje genom sin talang. Inställningen till utlänningar är djupt rotad och ärren från det första världskriget är fortfarande synliga medan det andra rycker allt närmare. Den vänlighet de visar honom känns som ett viktigt budskap även i dag.

Det är en bra ensemble som centreras kring de två systrarna, som är varandras motsatser. Virge Gilchrist gör en stabil insats som den förnuftiga och praktiska Janet, även om man önskat att hon lät masken falla något mer när Janet minns sin förlorade kärlek. Emily Raymond är perfekt som den lättsinniga och drömmande Ursula, och James Hastings är lysande i rollen som Andrea – han lyckas förmedla stora känslor från sängen och spelar violin på ett enastående sätt. Maxine Evans är underbar som hushållerskan Dorcas med sin sarkastiska humor och tajming, och William Oxborrow är mitt i prick som den lokale doktorn, vars ensamhet blir tydlig när han faller för bohemkonstnären Olga (Deli Segal gör ett strålande jobb med en något sparsamt skriven roll). Föreställningen spelas mot Sorcha Corcorans vackra scenografi, som återigen lyckas skapa djup på den begränsade ytan, och ljussättningen fångar solnedgångarna på ett övertygande sätt.

I den andra akten blir dramaturgin något genomskådlig och en smula krystad (Olgas bror råkar av en händelse vara en världsberömd dirigent som kan ge Andrea en lysande karriär om han lämnar Cornwall omedelbart). Men pjäsen är både stillsam och ömsint, vilket är dess främsta styrka. Även om historien inte direkt bygger upp till ett dramatiskt klimax är slutet rörande, och musikens kraft gör ett starkt intryck.