RECENSION: Nora: A Doll's House på Young Vic ✭✭✭✭✭

Paul T Davies recenserar Nora: A Doll's House, Stef Smiths bearbetning av den klassiska pjäsen som just nu spelas på Young Vic

Anna Russell Martin, Amaka Okafor och Natalie Klamar. Foto: Marc Brenner NORA: A Doll’s House.

Young Vic.

11 februari 2020

5 stjärnor

Boka biljetter

Ibsen och Tjechov fortsätter att kämpa om utrymmet på Londons scener, och inför Jamie Lloyds kommande uppsättning av Ett dockhem bjuds publiken nu på Stef Smiths radikala och enastående omarbetning av pjäsen. Samtidigt som integriteten i Ibsens struktur och teman bevaras, har Smith skapat tre tidslinjer som var och en markerar en betydelsefull punkt i kvinnohistorien: 1918, året då kvinnor fick rösträtt; 1968, när p-pillret blev vardag och abort legaliserades; samt 2018 under #MeToo-rörelsens framfart. Det finns tre versioner av Nora – med decennier och sekel emellan dem – tre av Christine, tre av Thomas (Torvald) och så vidare. Trots detta är Smiths manus knivskarpt, och ensemblen gör full rättvisa åt en text som pulserar av relevans och kraft – vad har förändrats för kvinnor och vad är fortfarande sig likt?

Luke Norris, Natalie Klamar, Anna Russell Martin och Amaka Okafor. Foto: Marc Brenner

Anna Russell-Martin är en stark, modern Nora som vågar stå upp mot sin man, men som i slutändan är fången i sitt stöd till honom efter hans (psykiska) ohälsa. Natalie Klamar är utmärkt som Nora 2 från det glada 60-talet – kanske den karaktär som ligger närmast tidens stereotyp av en tomhuvad, "bubblig blandinna" som använder humor för att behaga alla. Amaka Okafor ligger närmast Ibsens original som 1918 års Nora, lycklig över att precis ha lagt sin första röst i historien. Luke Norris är enastående i rollen som Thomas genom de tre tidsepokerna; han skiftar sömlöst mellan dagens sårade och svärande man, 60-talsmaken som inte förstår hur samhället snabbt rör sig ifrån honom, till den strama engelsmannen från 1918, traumatiserad av kriget och oförmögen att begripa varför hans fru inte kan vara lycklig i deras perfekta hem. Mark Arends är en perfekt Nathan som hotar Nora med utpressning samtidigt som han döljer sin egen smärta och skapar ett nytt liv med Christine, och Zephryn Taitte är en fin Daniel genom alla tidsskiften – en sann vän till Nora som tvingas möta sin egen dödlighet. Smith inte bara spinner vidare på Ibsens feministiska vinkel, hon visar också hur patriarkatet, maskulinitetsnormer och kapitalism kväver och förstör män.

Anna Russell Martin, Amaka Okafor och Luke Norris. Foto: Marc Brenner

Regissören Elizabeth Freestone har arbetat fantastiskt med ensemblen för att utforska och leka med materialet, vilket flätas samman sömlöst med EJ Boyles utmärkta rörelseregi. Lee Currans ljusdesign dansar i takt med Michael John McCarthys ljudbild och stämningsfulla musik, där han även förstår när tystnad är det mest effektiva medlet. Smiths grepp är så begåvat – Noras hemlighet, att hon förfalskat sin fars namnteckning för att rädda familjehemmet under makens sjukdom, är ett lån 1918, ett kreditkort (då nytt i Storbritannien) 1968, och ett snabblån 2018. Hon behöver aldrig skriva publiken på näsan. Hon har dykt djupt ner i Ibsens flod, skapat ringar på vattnet av uppfinningsrikedom och känslor, och visar att hon är en ordkonstnär av rang. Gå och se en klassiker återuppfunnen för vår tid, som samtidigt hyllar originalet från en annan era.