RECENSION: Once We Lived Here, Kings Head Theatre ✭✭✭✭

Once We Lived Here. Foto: Roy Tan Once We Lived There

King’s Head Theatre

24 april 2014

4 stjärnor

Jag bröt mot en av teaterns absoluta huvudregler (gå aldrig in i salongen efter att föreställningen har börjat; det är respektlöst mot både skådespelarna och den övriga publiken) i torsdags, tack vare den vanligtvis så effektiva London Overground som var ovanligt ur funktion och agerade i renaste Den vita kaninen-stil. Men tack och lov för det, för annars skulle jag ha missat Londonpremiären av Dean Bryants och Matthew Franks musikal Once We Lived Here, som spelas på King's Head Theatre.

Och det hade varit en tragedi, för det här är ett viktigt och helt enastående stycke musikteater, väl värt stöd och något som bara måste ses.

Om den hade skrivits i Storbritannien är chansen stor, tror jag, att en institution som National Theatre hade plockat upp den och vårdat, utvecklat och stöttat den genom åren. Åratals av workshops och resurserna från ett stort produktionshus skulle ha garanterat en trygg och kreativ mognadsprocess, följt av en fullskalig produktion med alla tänkbara finesser. Men Australien har ingen motsvarighet till National Theatre, och det politiska intresset för att genuint stödja inhemskt skrivande är närmast obefintligt.

Once We Lived Here är i alla avseenden ett bättre verk än The Light Princess, men den senare har haft en inkubationstid och en premiärfest som den förra bara kan drömma om – och borde ha haft.

Manus vibrerar av en direkthet och en känslighet som är helaustralisk. Karaktärerna är skickligt tecknade och narrativet rör sig genom vändningar lika oväntade som en bäck ute på landsbygden. Hettan är ständigt närvarande, både i temperaturen där karaktärerna lever sitt liv på gården och i det ständigt sjudande humöret, slipat till vassa kanter eller dämpat av det förflutnas trauman, missförstånd, skam och plikt.

Konceptet är enkelt nog. En gård i det rurala Australien. En dotter flydde till storstaden; en son gav sig ut på luffen. Den äldsta dottern stannade kvar på gården och lever det liv hon tror att hennes döda far hade velat att hon skulle leva. Mamman håller på att dö i cancer, så barnen återvänder till gården – och gamla olösta spänningar blommar upp på ett obekvämt och smärtsamt, men slående realistiskt sätt. Lägg därtill ett osäkert kort i form av en tidigare dräng som återvänder, och stubinen är tänd.

Bryants manus är koncist, äkta och fyllt av smärta och hopp. Han leker snyggt med tidslinjen så att vi får möta familjen under olika skeden av livet på gården. Lager för lager avslöjas det som särar familjen åt, men också det som binder dem samman.

Franks musik är mestadels förtjusande, stundtals fantastisk och aldrig tråkig. Den är även den genomsyrad av en australisk känsla, och dess främsta ögonblick är något alldeles extra: Ordinary Day, Guitar Lesson, Only You, We Like It That Way och The Leaves In Summer. Var och en är en liten pärla.

Bryant har även regisserat denna uppsättning. Jag misstänker dock att vad succén verkligen behöver är en regissör utan tidigare koppling till verket. Som med så mycket annat teaterarbete är föreställningen faktiskt större än summan av sina delar, och ett par friska ögon skulle hjälpa till att lyfta fram de dolda nyanserna i karaktärerna och berättelsen.

De bästa prestationerna här är verkligen mycket bra.

Shaun Rennie är ljuvlig som Burke, den kringflackande drängen vars återkomst till den gamla Macpherson-gården får konsekvenser för hela familjen. Maskulin, sträv och behärskad är Rennie själva sinnebilden av en avslappnad australisk bushman – obesvärad i alla sällskap, redo att ta sig an vilket jobb som helst och alltid med ett öga för en möjlighet, vare sig det gäller en bondhustru eller en jobbmöjlighet. Med ett skägg som skvallrade om långa perioder av ensamhet och kontemplation var hans tolkning avslappnad och komplex, och Rennie sjöng med en självklar lätthet.

Som Lecy, dottern som flydde gården för storstadens glamour och spänning, är Belinda Wollaston utsökt, vass och sårbar på samma gång. Hon hanterar den smått virriga komiken väl, men är också oerhört effektiv i de komplicerade scenerna av familjekonflikter. Det är faktiskt Wollaston som mest övertygande får publiken att tro på Macphersons som en familj – hon binder samman moder, bror och syster i en generös prestation full av lyster och fingertoppskänsla. Hon sjunger dessutom med både kraft och värme, och hennes sista reflekterande scen ”When we were little, we had so much fun here” är genuint berörande och slagkraftig.

Melle Stewart kastade sig entusiastiskt in i rollen som den äldre systern Amy, en pojkflicka och kopia av sin far som ständigt lever i skuggan av honom. Hon var som bäst i scenerna med Rennie (Amy och Burke har ett förflutet och ouppgjorda affärer) vilka var direkta, charmiga och smärtsamt ärliga. Hennes ordväxlingar med Wollastons Lecy var också pricksäkra – en perfekt gestaltning av det speciella bandet mellan systrar: inget överseende med dumheter, men varje ord vägt med syskonkärlek. Stewart har en fantastisk röst som gifte sig väl med partituret och skapade några av kvällens främsta musikaliska ögonblick.

Det är en svår uppgift att få till en autentisk australisk accent, och ännu svårare när resten av ensemblen faktiskt är australier, men Lestyn Arwel lyckades bättre än de flesta (även om han oftare lät som en Macpherson-bror från Nya Zeeland). Arwel har en naturlig charm på scen som märkligt nog verkade motarbeta den grubblade, tjuriga och totalt vilsna karaktären Shaun, den yngste i syskonskaran. Medan systrarna var tydligt definierade kändes Shaun mer diffus och svårfångad. Detta kändes mer som ett val i regi eller skådespeleri snarare än något i manuset, vilket var udda eftersom Shaun, allteftersom kvällen led, visade sig vara en komplex karaktär, precis lika välskriven som sina systrar.

Claire, familjen Macphersons matriark, är en av dessa väderbitna, jordnära och outtröttliga kvinnor som den australiska vildmarken byggdes av – ostoppbar, torr ironi, klok och varmhjärtad. Den sortens kvinna som inte låter en irriterande bagatell som obotlig cancer stå i vägen för en hel dags arbete och att se efter andra. Simone Craddock gjorde en gedigen insats, men hade behövt skruva upp den kärva och livskraftiga personlighet som finns inbyggd i denna magnifika kvinna. Claire har fler toppar och dalar än vad Craddock lyckades gräva fram här.

Alex Beetschen och det lilla bandet framförde musiken energiskt och med stil. Generellt sett höll sången en mycket hög standard och lyfte fram de många kvaliteterna i kompositionerna.

Scenytan är minimal, men Christopher Hones scenografi gjorde ett bra jobb med att framkalla känslan av de olika platserna på och runt gården.

Det är en glädje att få se och höra kreativa australiska röster i London. Den här föreställningen förtjänar en fullskalig produktion med ordentlig finansiering och marknadsföring. Det är verkligen synd att den korta spelperioden nu har nått sitt slut.