RECENSION: Pete 'N' Keely, Tristan Bates Theatre ✭✭✭✭

Katie Kerr och David Bardsley i Pete 'N' Keely Pete 'N' Keely

Tristan Bates Theatre

Torsdag 4 maj 2017

4 Stjärnor

Boka nu

Ett fyrfalldigt leve för denna djärva, briljanta och modiga uppsättning. Denna tvåpersonersföreställning spritter av liv på den intimt mysiga scenen på Tristan Bates Theatre, tack vare regissören Matthew Goulds hängivna arbete med att lyfta fram den i ljuset.  För sjutton långa år sedan förtrollade den sin publik Off-Broadway under en oförklarligt kort sejour på drygt 100 föreställningar, och nu gör den ett gästspel på denna lilla pärla till teater i Covent Garden.  Om finurliga revyer i musikalformat är din grej får du inte låta det här tillfället gå dig förbi.  Du kommer att bli förtjust.

Först och främst.  Emily Bestow har fångat scenografin perfekt, med en magnifikt färgstark men ändå enkel och rymlig design som placerar oss i en värld av glansiga TV-specialer i färg, där de självbetitlade stjärnorna ska genomföra en högst offentlig återförening efter sin skilsmässa.  Mitchell Reeve ljussätter med djup och intensitet, och Sam Glossops ljuddesign inleder med tidstypiskt 60-talstugg från reklamfilmer innan det ger en perfekt balanserad röst åt bandet under ledning av James Cleeve (klaviatur), med Richard Burden på slagverk och Doug Grannell på bas: de är en fantastisk kombo som framför Patrick S Bradys arrangemang med precision och kärlek.  Brady har även skrivit det nya musikaliska materialet och står för sångarrangemangen, vilket jag återkommer till strax.

Katie Kerr och David Bardsley i Pete 'N' Keely

Efter en kort introduktion möter vi kvällens ”stjärnor”: en Pete Bartel i skrämmande peruk, Zapata-mustasch och krås-skjorta (tänk Robert Goulet möter Liberace) och den imponerande Keely Stevens (som tycks ha vandrat rakt ut ur ”Hairspray” via ”The Valley of the Dolls”).  Detta par tar oss sedan med på en hisnande sekvens av virtuosa nummer som utforskar deras respektive tidiga karriärer, deras möte, uppvaktning och bröllop, skilsmässan, deras separata (och inte särskilt lyckade) solokarriärer och slutligen – den definitiva återföreningen på scen och i rutan.  Längs vägen bär de två hela berättarbördan, med endast korta andningspauser för röstmeddelanden och en välbehövlig paus.  Förutom att vara en lektion i hur man skapar fullfjädrad underhållning med bara två skådespelare, är det också en herkulisk utmaning som ställer enorma krav på artisternas skicklighet.

Våra skådespelare här är David Bardsley, som nyligen var en mycket kompetent Bruce Ismay i nyuppsättningen av ”Titanic” på Charing Cross Theatre, och Katie Kerr, som jag senast såg i en fin insats i ”Sunset Boulevard” på ENO.  För båda representerar detta ett rejält kliv uppåt när det gäller de krav som ställs på dem.  De ska hantera 19 musiknummer med knappt någon dialog emellan; visa av dessa, som de nya ”The Cross Country Tour” och ”Tony and Cleo”, är häpnadsväckande shownummer som i sig är värda biljettpriset.  Utöver dessa levererar de även en rad klassiker ur ”The Great American Songbook” – låtar som publiken känner igen från de allra främsta uttolkarna – ibland framförda seriöst, men lika ofta för komisk effekt.

Katie Kerr i Pete 'N' Keely

Det bjuds på gott om skratt.  De kan uppskattas för vad de är, men ju mer bevandrad du är i showbiz, desto mer kommer du att uppskatta denna ironiska och campiga parodi på självupptagna kändisar.  På många sätt är humorn så urban, smart och sofistikerad att den för tankarna till 60-talets revyer med namn som Millicent Martin, David Kernan och Julia McKenzie.  Det är stora namn, och på ett sätt kräver detta lätta material proffs av tungviktsklass för att komma till sin fulla rätt.  Man kan inte låta bli att undra vad skådespelare som Julie Atherton och Simon Lipkin skulle ha gjort av rollerna, där man ofta måste vända på en femöring för att få skämten att landa.  Men det är förstås bara spekulationer.  Här har vi ett begåvat par som ger allt de har, och det räcker långt.

Det finns också en berörande sentimentalitet i andra akten – inte så mycket att det blir smörigt, men precis tillräckligt för att variera tonen på ett läckert bitterljuvt sätt.  Kerr bär det mesta av detta och visar på ett bredare register än vad Bardsley tillåts göra: det är tydligt var författaren James Hindmans sympatier ligger i denna könskamp, och James Waldrops texter till Bradys musik stödjer den bilden.  Vi tvingas stå på hennes sida.  Och det gör vi.  Det är fantastiskt att upptäcka att vi mitt i allt fånigt kaos faktiskt tar dem – och särskilt henne – på allvar och bryr oss.

Längs vägen bjuder de på många strålande ögonblick.  Det finns också stunder med mindre säker frasering och tveksam intonation, men det är sådant som säkert faller på plats efter några föreställningar och finjusteringar i tekniken.  När det gäller klangen i deras röster är de kanske ännu inte den ideala matchningen: Bardsleys och Kerrs röstkaraktärer är väldigt olika.  De gör vad de kan för att smälta samman, men har ofta fullt upp med att hitta rätt balans i klangfärgerna.

För en trevlig och underhållande kväll på teatern kan man dock ha överseende med lite ojämna kanter.  Man kan tolka det som en illustration av hur de glidit isär (fast det förklarar ju inte deras legendariska status som ”singing sweethearts”).  Än sen då?  Det är stor underhållning och om du fokuserar på allt det goda kommer du att ha jätteroligt.

Spelas till 20 maj 2017

BOKA BILJETTER TILL PETE 'N' KEELY