RECENSION: Picasso, Playground Theatre ✭✭

Ensemble i Picasso. Foto: Scott Rylander Picasso

The Playground Theatre,

7 november 2017

2 stjärnor

Boka biljetter

Öppnandet av en ny teaterscen är alltid en anledning att fira, och vi välkomnar varmt detta fina tillskott i det branddrabbade Latimer Road-området. En gammal bussdepå har här förvandlats till en stilfull och elegant mötesplats med ett heldagsöppet café som även fungerar som bar.  En glittrande, stjärnspäckad publik hade samlats för att inviga scenen med en helt ny pjäs om en av tidernas största konstnärer – och för övrigt en av mina personliga favoriter – Pablo Picasso.

Klara Zieglerova har skapat en stämningsfull cirkel av lös jord, eller kanske sand, där skådespelarna stegar omkring och rullar runt: sannerligen en lekplats (en 'playground').  Davy Cunningham ljussätter det hela med enkelhet, och Matthew Ferguson bidrar med videoprojektioner som visar ensemblen i filmklipp eller andra bilder. Resten av dramat gestaltas på den runda sandytan av teaterns konstnärlige ledare Peter Tate i titelrollen, samt Adele Oni, Claire Bowman och Alejandra Costa som tre av hans många kvinnor.  På skärmen ser vi även Milena Vukotiv, Margot Sikabonyi och Sandra Collodel som ytterligare tre.

Manuset, skrivet av Terry D'Alfonso, hanns möjligen inte färdigställas före hennes bortgång.  Jag lutar åt det senare, då verket känns mer som en utbroderad skiss än ett levande och energiskt teaterstycke.  Texten framstår snarare som en idé till en pjäs än ett faktiskt drama med kött och blod.  Kanske är det därför Michael Hunts försiktiga och ganska statiska regi snarare förstärker denna känsla: karaktärerna placeras ut för att leverera långa och repetitiva tal om mer eller mindre abstrakta ämnen – vilket måhända är ett försök att frammana någon av konstnärens många stilar.

Mest förbryllande och tröttsamt är dock huvudrollsprestationen av Peter Tate, som bjuder på en studerad övning i monotoni.  Han ändrar knappt sitt tonläge under de knappa 70 minuterna, vilket får den korta speltiden att kännas som en evighet.  Jag är övertygad om att detta är ett medvetet val; han är en alldeles för skicklig skådespelare för att ha hamnat där av misstag.  Icke desto mindre blir effekten att publiken nöts ner till underkastelse, likt en toreador som tröttar ut en tjur (en av många uppenbara och utslitna metaforer i manuset).

Mot hans monolitiska rolltolkning står hans kurrande följeslagare. Dessa ytliga, färglösa kvinnor, som snyftar och klagar och till synes inte har något bättre för sig än att slösa bort sina liv på en värdelös egoman, bildar en plågsam kör av ogillande. Vad någon av dem egentligen såg i varandra förblir, ända till det bittra slutet, ett totalt mysterium.

Om du tror att detta är något för dig, så gå för all del.  Men du kanske bör tänka efter både en och två gånger.

Spelas till 5 november

PICASSO BILJETTER