RECENSION: Rasputin Rocks, Stockwell Playhouse ✭✭

Maria Alexe som Rysslands kejsare tillsammans med Robyn Hampton, Charlotte Shaw och Jessica Townsley som Kremls kejserliga garde i Rasputin Rocks

Stockwell Playhouse,

16 november 2017

2 stjärnor

Boka biljetter

När man hör att ett författarpar har arbetat på en show i 10 år innan den slutligen når scenen för att möta verkligheten, blir man – kanske klokt nog – lite vaksam. Varför har det tagit så lång tid? Kommer den att vara lika bra som 'Mormon', som tog ungefär lika lång tid? Eller finns det en annan anledning till att den har dröjt så länge? Givetvis är det spännande med nya skribenter som äntligen får upp en galen ny föreställning om en återupplivad galen munk som tvingas hantera... av alla människor... Tony Blair. Och sedan undrar man: känns inte Tony lite väl daterad vid det här laget? Har den här showen verkligen hängt med i svängarna?

Andrew Hobbs som Tony Blair i Rasputin Rocks

Tja, både ja och nej. Scenerna med Tony Blair, spelad av författaren-producenten-regissören-medskådespelaren Andrew Hobbs (en mångsysslande roll som får en hel del varningsklockor att ringa), är förmodligen de mest lyckade: Hobbs har skrivit dem för sig själv och vet precis hur han ska göra sig själv rättvisa. Hans stil påminner mycket om Canal Cafe Theatre och News Revue, och han är ganska underhållande i den genren. Han är dock inte någon typisk dramaförfattare, och än mindre en musikalisk sådan. Det är inte heller kompositören Alastair Smith, förvisso en kompetent kapellmästare och musikskapare för kompanier som British Touring Shakespeare. Steget mellan den rollen och att skriva partituret till en musikpjäs är dock enormt, och man får ha stort överseende om detta första försök i denna krävande form inte är fullt så lyckat som det hade kunnat vara. Även om det finns mycket gott att säga om hans träffsäkra imitationer av kända rockgruppers stilar – från Aerosmith och country till Laibach och vidare – finns det också en oroande tendens att det melodiska blir väldigt bokstavligt. Det är något tunga musikaliseringar av textrader som sällan uppvisar samma karaktär eller kvickhet som dialogen skriven för Blair. När han ställs inför de andra gestalterna i denna ganska dystra och deprimerande berättelse om förfall och död i Kreml, blir musiken stundtals seg och vemodig. Han fastnar i stämningsbygge när han mer effektivt borde ha fokuserat på att driva historien framåt i ett piggare tempo. Slutresultatet blir att allt känns betydligt längre än vad det faktiskt är.

Jake Byrom som Rasputin med Robyn Hampton och Jessica Townsley

Den statiska och inte särskilt genomtänkta regin underlättar inte. Inte heller scenografin, av... ja, vem har egentligen gjort den? Ingen står angiven. Det ser ut som en uppställning för en rockkonsert, med fyra falska fackverkspelare framför bandet på scenen (mer om dem snart). Är detta också den outtröttlige Mr Hobbs verk? Det skulle inte förvåna mig. Om det någonsin funnits ett fall som bevisar att besparingar på det kreativa teamet – bara för att till varje pris få upp showen på scen inför publik – är den sämsta vägen man kan ta, så bevisar denna produktion det med besked. Det finns koreografi, av ett slag, av Nicky Griffiths, men man undrar uppriktigt hur mycket tid denna West End-veteran faktiskt fick för att drilla sin ensemble och utveckla ett koncept för produktionen. Som det ser ut nu känns allt väldigt slumpartat och spretigt.

Barry Greene som Anton och Tanya Truman som Svetlana

Ja, ensemblen gör sitt bästa. Utöver Mr Hobbs dominerande närvaro ser vi en mycket hedervärd insats av Maria Alexe som Rysslands kejsare (en sorts kvinnlig Ivan den förskräcklige-roll, med sång), och en charmig prestation av Tanya Truman som Svetlana, den förmodade kärleksintresset. Jake Byrom gör vad han kan för att göra Rasputin trovärdig, och Barry Greene är en röststark och attraktiv Anton, utöver att vara assisterande producent för detta ambitiösa projekt. Övriga roller spelas av Jay Joel, Tristan Ward, Robyn Hampton, Charlotte Shaw och Jessica Townsley. De arbetar alla hårt och gör allt för att man ska gilla dem. Det är dock en svår uppgift i en föreställning som inte riktigt kan bestämma sig för om den vill bli tagen på allvar eller om man bara ska skratta åt dess något daterade och uppvärmda skämt.

När det gäller bandet håller Connor Fogel ihop dem väl, men ljudtekniken gynnar dem dessvärre på bekostnad av sångarna, vars röster ofta dränks under rockbandets tryck. Det hjälper ingen. Föreställningen kommer att få kämpa hårt för att hitta sin publik och, ärligt talat, dränk inte sångarnas röster. Snälla. Med det sagt är trummisen riktigt vass. Men sätt honom bakom en plexiglasvägg, tack. Sådana finns av en anledning.

Spelas till 10 december 2017

BOKA BILJETTER TILL RASPUTIN ROCKS